Den första kyssen

I somras kysstes jag för första gången. Jag är nitton år gammal och får således anses vara en sen debutant i sådana sammanhang, vilket kanske kan ses som beklagligt. Själv väljer jag att se det på ett mer positivt sätt. Genom att ha uppnått en viss ålder har jag nämligen fullt utvecklade sinnen, jag hade därmed förmågan att få maximal njutning av upplevelsen, samtidigt som jag också hade en färdigbyggd analytisk förmåga, vilket gjorde att jag redan då kunde förstå och reflektera kring vilken betydelse det hade för mig. Då det ännu ligger relativt nära i tiden har jag valt att skriva ner mina intryck, i hopp om att någon kanske ska få ökad förståelse för hur det var när de själva upplevde sin första kyss. Det är med säkerhet inte alla som tänkt lika mycket på saken som jag själv, trots att de antagligen haft ungefär samma känslor.

Jag hade umgåtts ett tag med en tjej och hade definitivt amorösa tankar om henne, även om jag inte var helt på det klara med ifall det var ömsesidigt eller ej. Hon hade ju så mycket och jag så lite. Ni skulle se hennes kropp; kurvig som Marilyn Monroe, damen som hade "kurvor på ställen där de flesta kvinnor inte ens har ställen", och ni skulle höra henne prata med sin lena, distinkta röst och direkta, förande meningar. Antagligen skulle ni reagera på samma sätt som jag, men det vore inte att rekommendera, för jag blev i det närmaste paralyserad. I hennes närhet stannar tankarna, kroppen förlorar all funktion och allt man kan göra är att beundra den vackra människa man tillbringar tid med. De egna behoven förlorar all vikt, istället fylls man av en vilja att försvara den här tjejen, man ser det som ens uppgift att hålla henne lycklig och trygg, för en så fantastisk människa förtjänar inget mindre än det absolut bästa.

Vi åkte till en fest i en liten stad kallad Staffanstorp, inte långt från Lund där jag själv bor. Med mig hade jag en flaska vodka, som vi genast groggade ner i kistan. Det var mitt i sommaren, men regnet duggade och oroande moln kunde skönjas en bit bort. Dessvärre var festen av tråkig natur med många jobbiga, påfrestande människor, så vi valde att ta en liten promenad och satte oss på ett träräcke en sträcka från huset festen var i. Vi satt där, fulla och glada, vad vi pratade om minns jag inte riktigt, för det har liksom inte känts särskilt viktigt i efterhand. Vad jag dock minns väldigt väl är att hon kysste mig, det var den första kyss jag någonsin fått (även om jag gjort betydligt grövre saker i damsällskap tidigare) och det kändes fantastiskt. Det var som om all passion äntligen omvandlades till något betydelsefullt, till kärlek.

Jag minns att jag för mig själv undrade om det kändes så här bra att kyssa alla kvinnor, eller om jag stött på den allra bästa. Några dagar tidigare hade jag ätit hallon mitt i natten, så jag kunde snabbt identifiera vad smaken påminde mig om. Det kändes som ett privilegium att få göra en sådan sak tillsammans med en sådan kvinna, det kändes som att det aldrig någonsin kommer att kunna överträffas. Så känns det fortfarande, om jag ska vara ärlig.

Att kyssas för första gången var en fantastisk upplevelse. Att få göra det med en sådan kvinna gjorde upplevelsen oförglömlig, ett fint minne, en anledning att älska en underbar kvinna, att få en mening med vardagen.

Tyvärr har allting ett slut. Vi höll ihop i några månader, med mycket kyssande och kärlek, men mina brister och misstag stjälpte mig. Jag älskar henne fortfarande och jag tar ingen hänsyn till att det inte är ömsesidigt; det är fortfarande högprioriterat för mig att göra hennes liv så bra och behagligt som möjligt, att finnas till när hon behöver det, för det är jag skyldig henne.
Inte minst för den där kyssen.