Den sanna kärlekens Illusion

Du blev mitt ideal och jag var övertygad om att det omöjligt kunde finnas någon charmigare, roligare eller vackrare än dig. Det var den absoluta lyckan och det bästa av allt var att jag visste om det. Jag citerar mig själv, ”Nu står jag på toppen av det högsta berget, bättre än så här blir det inte” .

Såhär efteråt inser jag med en obarmhärtig klarhet att jag hade helt rätt, lyckligare än då har jag aldrig varit. Jag förstår också att jag var en naiv drömmare som inte hade den minsta aning om hur kärleken fungerar i verkligheten. Jag trodde verkligen att om man hade riktigt tur så kunde man finna sann och evig kärlek. Du vet den där sorten som överkommer även de svåraste hinder. Så när de första gråa åskmolnen började tona upp sig på vår klarblå himmel höll jag huvudet högt, fast övertygad om att dessa små bagateller snart skulle skingra sig. På det här viset uthärdade jag sådant som jag vet har tagit knäcken på många förhållanden innan dig och mig. Som t.ex. när du åkte och bodde hos ditt ex i en annan stad, därför att du behövde vara för dig själv, eller när du sa att jag inte fick komma hem till dig längre eftersom din mamma inte tyckte om mig. Efter varje storm tyckte jag mig alltid skymta den där varma klarblå himlen vid horisonten och då klamrade jag mig fast vid dig, vid drömmarna och idealen. Nu står det klart för mig att när jag hade de där drömmarna så var det något jag fått om bakfoten. Vi var aldrig fruktansvärt kära i varandra, jag var fruktansvärt kär i dig. Det som var den sanna kärleken för mig var för dig egentligen bara en smärre förälskelse i den långa raden av frestelser. Jag vet att du försökte förklara det för mig, mer än en gång, men jag var helt enkelt inte i stånd att ta till mig det då. När jag så efter svartsjuka, svek och otaliga tårar långsamt började förstå att kärleken kanske inte alltid är som på filmerna var det redan för sent. De känslomässiga såren läkte aldrig riktigt igen, de bildade djupa ärr i min själ som vid minsta beröring spricker upp och börjar blöda igen.

Det var länge sedan nu. Lite sargad och med ett helt annat perspektiv på kärleken vandrar jag vidare i livet. Men som man säger, ränderna går aldrig ur, och ibland när jag ser mig över axeln tycker jag mig fortfarande kunna skymta dig där vid den klarblå horisonten. Leende, fylld av kärlek, fylld av lycka.