​Gästblogg: Det är dags att prata om incest

Jag var 12 år första gången det hände. Mina äldre syskon hade flyttat hemifrån och jag var ensam kvar med pappa i det stora ”fina” huset som vi bodde i. Ja, det kunde jag få höra från andra vuxna ”Tänk att ni får bo så fint, och att er pappa tar hand om er nu när er mamma stuckit”. De förstod verkligen ingenting, de fattade inte att mamma inte orkat längre efter all psykisk och fysisk misshandel och att det var meningen att jag skulle följt med henne. Det var vad hon ville eftersom jag var minst, bara 10 år. Jag ville inget hellre än att följa med mamma. Men när dagen kom och vi stod i hallen och mamma skulle gå, så stirrade pappa på mig med sin svarta blick och sa ”ska du följa med den där horan eller?”. Och som vanligt så vågade jag inte göra det jag själv ville, min vilja hade ju aldrig betytt något. 

Inom mig så grät jag när jag såg mamma gå. Men jag vågade inte visa det, för jag fick inte gråta, då blev han jättearg. Min pappas ord var lag så var det bara. Ingen hade berättat för mig att jag själv fick bestämma vem jag ville bo med, ingen.

När jag var 12 år och mina syskon flyttat hemifrån så började de sexuella övergreppen. Jag låg och solade i vårt solarium och vaknade med ett ryck av att pappa tafsade mig på brösten. Jag minns att jag fick panik och rusade ut ur rummet, och hans kommentar var ”Ja, men det var väl inte så farligt”.

Så började övergreppen lite i taget för att sedan eskalera med åren. Detta är det fruktansvärda med incest, det smyger sig på. Förövaren ser till att vi är helt beroende av dem och att vi inte är kapabla att säga nej.

Min pappa behövde inte låsa in mig, det var som att jag inte kunde sticka. I början hette det att jag fick lov att ta min mammas ”plats” eftersom jag inte lyckats få henne att komma hem igen, till att hoten blev grövre. Som att om jag skulle berätta för någon så skulle min mamma råka illa ut och jag visste att pappas bror hade dödat sin kvinna. Så jag trodde verkligen att han var kapabel att genomföra det han sa.

Det jag levde på och hade i huvudet var, att när jag blir 18 år så sticker jag till mamma. Åren gick och jag blev tommare och tommare på insidan, men jag ville inte dö, jag ville bara bort från mitt helvete. Jag ville bli som alla andra i min klass.

Ingen pratade om incest på skolan, ingen nämnde ordet. Så hur skulle jag kunna veta vad det var. Jag hade bara en känsla av att det var fel men att jag inte kunde göra något åt det. Ingen sa till mig att ”vi kan hjälpa dig”. Och eftersom ingen sa något så kände jag mig bara ännu äckligare och jag ville absolut inte att någon skulle få reda på hur äcklig jag var. Utan jag fortsatte att spela min roll i skolan, jag var en tjej som var framåt och jag hade lätt att få vänner. Det gick bra för mig i klassen. Jag gillade skolan för där skedde inga övergrepp. Det var en frizon.

Under tiden som detta pågick gick min mamma till socialen flera gånger och bad dem kolla hur jag hade det. Hon trodde inte att han våldtog mig, men att han var elak och slog mig det trodde hon. Men socialen svarade bara att ”mamma nog hittade på” så de orkade inte ens ringa eller komma förbi min skola.

Till slut, efter fem år av sexuella våldtäkter lyckades jag fly. Då var jag 17 år. Mamma anmälde allt och efter en lång väntan och en tuff rättegång så blev min pappa dömd och fick tre års fängelse.

Jag hade önskat att någon hade pratat om incest, då hade kanske mina sår blivit mindre djupa. Men idag mår jag bra efter att ha fått hjälp av en psykolog. Idag gör jag det jag själv önskar att någon hade gjort för mig. Jag PRATAR om incest. Jag föreläser och utbildar de som vill veta mer om denna problematik. Det är inte alls lätt för mig att få komma ut i skolorna och prata direkt med eleverna, för en del rektorer tror på fullt allvar att de inte har denna problematik på sin skola!

Men jag vet att det är minst EN elev i varje klass som är utsatt för incest. Med incest så menar jag att man är utsatt av en person som man har en beroendeställning till. Den klassiska benämningen på incest är när någon man har blodsband med utsätter men i och med att samhället utvecklats och våra familjekonstellationer förändrats kan även t.ex. en styv- eller adoptivförälder vara förövare.

Dessa offer är både tjejer och killar. Övergreppen kan börja när de är väldigt små eller det kan börja som i mitt fall i tidiga tonåren. Många undrar, men vad är ett övergrepp? Det kanske inte var så farligt det som min pappa gjorde? Som barn så skyddar vi ofta vår förövare in i det längsta och det är lätt att förminska det förövaren gjort.

Men en förövare har gått för långt redan när han eller hon tar sig friheten att ta på intima delar av din kropp utan att du vill det. Så svaret på mångas fråga är att det inte måste vara ett fullbordat samlag för att det ska vara en våldtäkt. Det finns offer som tänker ”Ja men jag gick ju med på det”. Nej, det gjorde du inte, förövaren använde kontroll för att få dig dit. Du valde aldrig att bli ett offer, förövaren såg till att du blev ett.

Så min vädjan till dig som är utsatt är sök hjälp, för hoten från din förövare är ofta bara hot. Och det finns verkligen de som kan hjälpa dig. Och till dig som känner eller tror att någon är utsatt våga ställ frågan: Är du utsatt för övergrepp hemma?

Lena Morin, grundare av nxtME, en ideell organisation som stöttar de som blivit utsatta för incest

Vill du veta mer om incest? Läs vår artikel på Kom igen!

HÄR FINNS STÖD!

För dig som har blivit utsatt för ett övergrepp och vill ha hjälp och stöd finns flera ställen att vända dig till. Här är några:

● 

nxtME –  08- 712 66 22 eller info@nxtme.com  

●

RSCI: 08 - 696 00 95

●

Barnens rätt i samhället, BRIS: 
116 111

● Nationella hjälplinjen: 
020-22 00 60

● 

Brottsofferjouren: 
0200-21 20 19

● Jourhavande kompis: 
020-222 444

● Kvinnofridslinjen – Hit kan du som tjej ringa gratis och få prata om vad som hänt och få stöd. Telefonnumret är: 020-50 50 50.

● Ungdomsmottagningen – De som arbetar här har tystnadsplikt och lyssnar gärna och ger stöd. Du 

hittar din närmaste ungdomsmottagning på Umo.se.