Det fascinerande samlandet

När jag var liten samlade jag hela tiden på något. För det mesta samlade jag på flera olika saker samtidigt. Inom några år hade jag bland annat avverkat bokmärken, frimärken, suddgum, brevpapper, kapsyler, vaser, porslinsfigurer, chupa chups-brickor (populärt spel på skolgården för cirka tio år sedan), Stephen King-böcker, hockeybilder och till och med dusch- och schampoflaskor som jag lade upp fint inuti min byrå.

När jag blev tonåring var det lite andra saker, då samlade jag på mig till exempel skivor av en viss artist, böcker av en viss författare eller filmer av en viss serie. Hur som helst, jag har nästan alltid haft en samling vilket jag förundrar mig över. Det är som att jag alltid har velat ha något att samla på, något att ha som imponerar. Jovisst, en vanlig frimärkssamling gör inte många imponerade men efter att en storsamlare på kapsyler (han hade så många att han kunde fylla ett badkar) till och med fick en helsida i Aftonbladet så tände det till för mig. Jag ville just då också ha så många kapsyler, och ännu fler ändå!

Sedan genomgick jag en förändring under tonåren. Jag läste ”Rensa i röran” av Karen Kingston och blev efter det fast. Boken handlar om hur man mår bättre fysiskt och psykiskt av att rensa bort saker man inte behöver eller inte mår bra av. De samlingar jag då inte redan hade plockat bort försvann med ens eller åtminstone halverades då jag bara sparade det som fick mig att le på grund av goda minnen eller som jag helt enkelt ser, tittar eller lyssnar på än idag.

Det har ännu inte känts tomt efter denna rensning och när jag gjorde den hade jag också en period då jag inte tog mina samlingar på lika stort allvar som jag hade gjort när jag var elva-tolv år gammal. Runt den åldern satt jag vid frimärksalbumen medan jag lade ner många, många timmar då jag plötsligt fick ett infall att frimärkena inte skulle ligga i ordning efter länder utan efter vad de hade för motiv. Så sakta tog jag ur alla frimärkena och rensade dem efter djur, blommor, sport och gubbar i profil. Nej, sådant höll jag inte på med som tonåring. Då var det istället ett mål att köpa alla ABBA-skivorna, och man kan ju inte göra så mycket mer med de skivorna än att lyssna på dem när man väl har köpt dem.

Däremot kan man ju ändra sig. Jag har skrivit i min presentation att jag nu är ute efter att samla på något. Jag vet inte vad det är som drar mig till att börja samla igen, och denna gång med en seriös samling. Handlar det om någon sorts habegär eller är det bara ett sätt att återuppleva barndomen?

Nu för tiden har jag rensat bort det jag inte vill ha och har därför plats åt en ny samling. För ja, jag har precis börjat med en ny samling. Säger Aurora Mist dig någonting? Kanske inte det, men hon är otroligt vacker i bokhyllan.

Och det är det här jag snackar om. Får se om min samling blir så här stor någon gång (fast det tror jag inte att min sambo skulle tillåta).