Det trevliga Sverige som inte ville slåss

Nedskärningarna i försvaret har blivit allt fler, och efter varje sådan nedskärning kritiseras processen allt mer. Ändå sker ingen förändring. Det verkar som om skälen man har för att faktiskt satsa på en någorlunda stark försvarsmakt inte är tillräckligt lockande. I stället för att lägga skattepengarna på pang-pang, blod och vapen, vill svenska staten förstås investera i något "trevligare". Och att ha det trevligt, att leva i frid och harmoni, är varje svensks mål, inte sant?

Bekymret är förstås att när vi lägger alla våra krafter på detta trevliga, så glömmer vi helt bort statens egentliga uppgifter. En av dem är att försvara det trevliga Sverige. Efter nästan 200 år utan krig är det kanske inte något konstigt att vi försvunnit in i vår egen lilla fantasivärld, där situationer där vi ställs inför hot helt enkelt inte existerar. Det tycks finnas en koppling mellan detta och vår kärlek till nästan: Så länge jag är snäll mot allt och alla, så kommer ingen att slå mig. Överfört till nationer skulle det kunna jämföras med att man för en neutralitetspolitik som är så sträng att man i slutändan lägger ned hela sitt försvar.

Medan vi lever i vår bubbla fortsätter världen runt omkring oss att snurra som vanligt. Nog ger andra nationer sina löften om fred, men inom all utrikespolitik är även vi i slutändan bara en landyta med resurser. När striden för världens tillgångar på en redan överbefolkad planet växer, står inte Sveriges välvilliga ansikte högt i kurs. Att hitta andra officiella orsaker till krig än territoriella fördelar är inte svårt, det har vi sett av det senaste decenniets händelser. Hittar man ingen direkt anledning, så kommer efterkonstruktioner väl till hands. Skulle de egentliga orsakerna så småningom avslöjas, fortsätter världen – och den anklagade – likväl att rulla på som vanligt efter ett tag.

Och "neutralitetspolitik", förresten; att vi inte försvarar oss själva är en sak, men att vi, som ett av många andra demokratiska länder på imperialistiskt korståg, samtidigt lägger våra militära resurser på att "hjälpa" i andra delar av världen, sitter nog mer som en nagel i ögat på drabbade nationer än något annat. För vi vill på nästan neurotiskt manér hjälpa till överallt, hela tiden. Det är som om vore vi USA:s naiva lillasyster:

- Slåss inte nu, pojkar! Ti-hi!
- Men stick! Sköt ditt eget!
- Ti-hi?

Dagen efter blir hon gruppvåldtagen av första bästa allians. Och det behöver inte ens handla om en enskild front mot Sverige för att vi har "gjort något dumt". Vi är en del av Norden, Europa och resten av världen, och precis som vi som människor är en del av ett samhälle har vi förvisso skrivit under på en del överenskommelser om att hålla sams, men det innebär inte att alla du ser när du spatserar nedför gatan vill ditt eget bästa.

Att bygga upp ett försvar tar sin tid och är inget vi kan smälla upp på en eftermiddag när kriget väl är här. Det finns sidor av Sverige som är allt annat än berömvärda (konflikträdslan bland annat), men jag vet att det här landet och det här folket har kvaliteter som är värda att försvara. Värnplikten i sig ger lärdomar om livet i stort, och kan locka fram det bästa ur människors potential – då är det bedrövligt att se hur detta undermineras av att regeringen helt enkelt prioriterar "viktigare" saker. Vi vill ha det trevliga Sverige, men helst utan sentimentaliteten; gärna den välvilliga Moder Svea, men med mer än pepparspray i handväskan.