Direkt från mitt inre.

Tiden rusar förbi mig utan att jag kan stoppa den. Det känns som att det var mindre än en vecka sedan jag satt i sandlådan på dagis och skrattade mig lycklig av varenda liten händelse. Alla kunde leka med alla, man uteslöt ingen. Kort som lång, tjock som smal, alla räknades, alla fick vara med och leka. Men tiden har gått så snabbt, för snabbt om du frågar mig. Nu är jag inne på mitt andra år som högstadieelev. Det är dags för betyg och dags att tänka på framtiden, men jag är inte säker på om jag är tillräckligt modig för att klara av det.

Varje dag i skolan är hemsk. Förut var jag med i det gäng som var, och fortfarande är, ’populärast på skolan’. Om någon inte såg upp till oss, så hatade dom oss på grund av ’avundsjuka’. Det var i alla fall det Dom kallade det. Avundsjuka.
Tiden ändrade allting. Vi växte till oss och varje individ började kämpa för sin egen vilja. Dom andra i ’gänget’ stötte ut mig, började göra taskiga saker mot mig. Gick rakt in i mig som om jag var osynlig. Dom tryckte in mig i skåpen som fanns längs korridorerna och fortfarande kan jag minnas hur ont det gjorde när hänglåsen tryckte sig in i min smala kropp. Dom hånade vartenda ord som kom ut ur min mun, krossade mig psykiskt och hotade mig. Jag fick inte berätta för någon vad dom höll på med.

"Jag hade blivit en leksaksrobot, där Dom höll i fjärrkontrollen."

Så fort jag kom hem från skolan så kände jag mig trygg. Där kunde Dom inte nå mig, inte skada mig och jag slapp att vakta min rygg hela tiden. När jag var i skolan tänkte jag inte så mycket på det men så fort jag kom hem och var ensam så kröp jag in i mig själv och kände hur mycket deras beteende sårade mig. Det självförtroende som jag en gång hade haft var som bortblåst.

Jag tog en omväg en dag när jag gick hem från skolan. Gick in mot stan och sedan tillbaka hemåt genom skogen. Regnet föll över mig. Jag märkte det inte trots att jag var alldeles genomblöt där jag gick. Det fanns bara Jag. Jag, träden och tystnaden. Allt annat existerade inte. Jag lät mina tankar virvla fritt inom mig för en sekund, precis som de vissnade höstlöven virvlade i vinden. Det var då jag förstod att det här inte var vänskap längre. Att inga tårar i värden skulle få Dom att ändra sig. Att alla våra minnen och skratt inte längre var roliga minnen att tänka tillbaka till som vuxen. Jag förstod att jag var tvungen att gå vidare, istället för att fortsätta att vänta på det ”förlåt” som jag aldrig skulle få.

Jag råkade gå förbi min gamla skola. Några barn var ute på skolgården och lekte. Jag hörde deras röster och deras skratt och det skar i mig. Dom lät så lyckliga, ovetande om deras framtid och en gång var jag en utav dom. Jag ville bara ta fatt i närmsta gunga igen och kasta mig in i barndomens fantasivärld. Bara få vara lycklig. Få släppa taget om alla tankar och problem för en enda liten stund. Bara få vara mig själv utan att någon förbjöd mig ifrån det. Men jag insåg att jag inte kunde gå tillbaka till det liv jag en gång haft. Mitt paradis var över. Det var min tur att ta ansvar, min tur att bli vuxen, vare sig jag ville det eller ej.

Det kändes som att jag började smälta bort, precis som snögubben som vi gjorde tillsammans i vintras. Jag började försvinna, rinna ner i underjorden och min existens höll på att glömmas bort.
Precis det som Dom kämpade för.

Där nere i underjorden skulle jag ligga tills någon såg mig. Tills någon hörde mina ljudlösa skrik efter hjälp. Och då, endast då, skulle jag få tillbaka mina färger, mitt liv och min värdighet. Allt det som Dom tagit ifrån mig.
Men ingen hand räcktes mig. Det stora steget tillbaka var jag tvungen att ta själv. Jag var tvungen att rädda min framtid och min själ, för att sedan kunna börja om på nytt.
Och nu, flera månader efter det som jag trodde skulle bli min undergång, sitter jag här med min nya syn på livet och min nya chans att ta vara på allt jag har. Att se det jag aldrig såg förut. Vänner, kärlek, gemenskap. Allt en människa någonsin behöver.

”Jag kan varken ändra din attityd eller din syn på mig, det är din egen vilja
och det här är jag.”

skrevs under perioden 05-06
Maria Gjöderum