Disciplin

Det kanske mest kända exemplet är buddhismens tankar om hur man skall lyckas övervinna fysisk påverkan genom att i sitt sinne låta alla intryck passera förbi obemärkt, på det att man i sitt inre inte skall rubbas. Till detta kommer diverse metaforer och liknelser, vanligtvis om hur floden eller havet är det förgängligt meningslösa, medan himlen eller liknande motsvarar det högre, oförgängliga och eftersträvansvärda. Flodens ström drar en med sig, och man finner sig fast i sina egna tillfälliga begär.

Sikta högt.

Nära ansluten till förhållandet mellan beroende av kontra frihet från begären, ligger förhållandet mellan ändamålet och medlen för att ta sig till detsamma. Om man håller sig efter satsen att medlen helgar målet, så innebär det att det inte spelar någon roll vilket målet är så länge medlen man använder för att ta sig från A till B är effektiva. Dessvärre får man säga att detta tycks vara normen även i Sverige i dag. Kanske har man sett sig så blind på frukterna av sina handlingar, att man efter hand anpassat dessa handlingar efter kortsiktiga mål, för att nå vinsten så fort som möjligt. Att individen tar genvägar är illa nog, men mycket av själva samhällets fel tycks också ligga i hur man tar genvägar som i längden får destruktiva resultat. Att se bara till medlen har alltså att göra med det kortsiktiga och bekväma, medan att se till målen kräver långsiktigt tänkande vilket inte är direkt komfortabelt.

När vi däremot är målinriktade finns inte samma behov för de kortsiktiga begär som annars plågat människan sedan urminnes tider. Det kan mycket väl hända att vi använder oss av vissa medel som annars skulle ha lett till beroende, men eftersom vi inte längre använder dem som mål i sig, utan bara som just medel på väg mot något högre, så kan de inte snärja oss. Ett högre mål ger oss mening i livet, och fyller liksom ut den tomhet som beroendet har en tendens att skapa. Dessutom undviker man den absolutism som gör att själva medlen är rätt eller fel oavsett situation; det att "låta alla intryck passera förbi obemärkt" tillhör samma attityd som plockar upp medel på vägen och upptäcker att det och det kan vi få användning för om vi vill ta oss vidare. Det spelar ingen roll vilka medel vi använder för att nå ett mål. Målet helgar medlen.

Men det är också av vikt hur högt man sätter ett mål. Sätter man det lågt kan man inte bilda sig en uppfattning om konsekvenserna för andra mål. Siktar man det däremot högt så omfattar det rimligtvis fler handlingar och förutsättningar, man räknar in fler eventuella risker för biverkningar på vägen, och desto fler av dessa kan man då se till att undvika. Detta innebär att vi måste vara mycket mer flexibla; vi bör ta med en så stor helhet i våra beräkningar, att när vi frågar vad som är rätt, så frågar vi om det tjänar hela universum eller ej.

Att nå ett mål oavsett hur man gör det, innebär förstås uppoffringar. Det är en form av idealism, som här innebär en tro på att förverkligandet av ett ideal bör gå före egen materiell välfärd, där idealet är en genomtänkt riktlinje för sitt handlande. I folkmun skulle man kalla motsatsen för materialism, och vi gör så även här. Njutning, lycka o.s.v. bör helt enkelt vara en eventuell bieffekt av strävandet efter ett mål.

Uppoffringar är väl just det vi har så svårt med, vi vägrar generellt att tvingas till saker, anstränga oss för något som inte ger oss omedelbar belöning. Jag vill minnas en undersökning där ett barn sattes ensam i ett rum med en bakelse framför sig. Man lät dessförinnan säga till barnet att om han/hon avhöll sig från att äta upp godbiten tills undersökningsledarna kom tillbaka in i rummet, så skulle barnet få en till. De barn som lyckades hålla sig tillräckligt disciplinerade och vänta och därmed få sin andra bakelse, visade sig senare i livet ha högre resultat på matteproven i skolan. Eller liknande.

Skulle den vackra katedralen i Reims ha kunnat byggas utan målinriktad disciplin hos dess skapare?

Nu är det kanske lite ironiskt att exemplet inte hade högre mål än en extra bakelse, men det jag vill få fram av exemplet är att det är just den nämnda disciplinen som är viktig. Mål kräver uppoffringar, uppoffringar kräver disciplin, och bevisligen ger den lön för mödan. En zenbuddhistisk munk uttryckte det en gång mycket enkelt: "Ät när du är hungrig, sov när du är trött." Med andra ord: uppmärksamma begär enbart när de behövs, när de är livsnödvändiga, så undviker du beroende av det som egentligen inte är nödvändigt för dig eller rent av är förödande för dig. Var disciplinerad.

Men idealismen är tudelad, det handlar om mer än bara en kronologisk attityd ("om jag bara väntar, så får jag ut mer av det"). Det handlar också att helheten är viktigare än delarna - även detta är en nödvändig del för att uppnå det transcendenta målet. På det hela taget handlar båda om att uppoffra något lägre för att nå något högre. Denna holismen kräver enighet. Vikten av enighet är även den betonad i gamla skrifter, och den märks inte minst i den nordiska Eddadiktningen. Loke är den som aktivt bidrar till tvedräkt bland gudarna, och konsekvent ställer han sig i Ragnarök på den sida som bidrar till de gamla gudarnas definitiva upplösning - deras död. Tvedräkt bidrar till döden, till icke-existensen, lyder sensmoralen.

Vikten av enighet gäller såväl individen som samhället i stort: individen måste i sitt inre samla sina själsliga resurser för att fokusera på ett mål, precis som samhällets olika grupper måste enas om att "det här bör vi sträva efter, var och en har sin särskilda uppgift i vårt gemensamma strävande, var och en gör så gott den kan".

När holismen appliceras på människans samhälle måste alltså individen ge vika för kollektivets vilja. För att betona vikten av detta har flertalet kulturer besjungit fornstora hjältar och hur mycket dessa har gett för helheten. Det höga målet liknar mest det som man under antiken kallade "det goda". Men bortsett från den skönlitterära heroismen finns förstås också direkt filosofiska riktlinjer. Som ett bland många exempel uppkom i det forna Kina tanken om att familjen är långt viktigare än individen - ordning uppehölls i familjen, men det långsiktiga målet var att bidra till en grundläggande ordning i världen i stort.

En äng. Av större betydelse än du och dina kortsiktiga begär.

Det här med ordning, harmoni och balans får man alltså säga vara ett "flytande" mål, som måste uppfyllas på kontinuerlig basis - det skall alltså inte bara uppfyllas, det skall upprätthållas. Man behåller inte den position man en gång uppnått, det går antingen uppåt eller nedåt. En tränad kropp förblir som bekant inte särskilt atletisk om man helt plötsligt slutar träna.

Idealismen gör att det kanske blir mer komplicerat, att man måste tänka till ordentligt innan man tar sig vidare (tänka först, handla sedan). En och annan kommer oundvikligen att oroa sig för detta. Men se då till att vettigt folk styr då? Vi kommer alltid att behöva göra val, men i ett sunt samhälle är det inte upp till den lilla människan att ta så stora beslut som gör att om han/hon väljer fel så kollapsar hela samhället. Sådant är upp till kompetenta ledare att besluta. Dessutom följer alla i ett sunt samhälle ett ideal, som innebär att det blir lättare att välja rätt eftersom att allt får ett sammanhang. Som det ser ut nu är allt fullkomligt upp och ned på den punkten: pengar och kortsiktiga begär styr (en kliché som dessvärre fortfarande speglar verkligheten), och politiker slår på konsekvenserna allt de kan, men undviker orsakerna. Allt detta är ju också en del av den materialistiska hållningen. Genomsyras samhället helt plötsligt av idealism, så hör det även till att samhället styrs idealistiskt.

Men ger det oss ett bra liv om samhället hela tiden strävar efter mål, medan individen inte får sin frihet? Hade t.ex. inte byggarbetarna ett helsike med att få de där pyramiderna på plats? Jag skulle säga så här: visst var det ansträngande, och visst är det enklare att slippa, men vad gör det oss till? Ett bra liv levs i min mening i ett samhälle där man sätter stor, meningsfull kultur framför bekvämlighet. Skapa något stort eller "lev" i överflöd - jag tror jag väljer det förstnämnda oavsett om jag vore slav eller farao.

Materialismen tycks ha varit ett problem både förr och nu, men förr verkar man alltså alltid ha haft försök till lösningar eller åtminstone uppmuntran att förbigå materialismen och rikta blicken mot det transcendenta. I dag behöver vi bara rikta vår potential rätt, sluta tycka så synd om oss själva, skapa enighet och kräva lite disciplin. Det är först då vår art "kommer vidare", och det tror jag är universums "vilja".