Dö, människa, dö!

Tror du att du frälser dig själv genom att förgifta din kropp med alkohol, nikotin, koffein eller varför inte socker? Människan vill dö, men samtidigt leva. Det finns nog ingen varelse på denna jord som tvekar så mycket som hon gör. Människan är feg. Eller så tycker hon bara synd om sig själv. Det beror på vad man vågar bekänna för sig själv.

Kanske är tillvaron trist. Man vill vara rebell mot naturen; mot samhället. Man är trött på idealmänniskan. Samtidigt som man vill vara unik vill man vara som alla andra för då blir man omtyckt. Blir man omtyckt begår man varken brott eller självmord. Döden är ett misslyckande. Man måste hinna bli större än alla andra innan man dör. Då blir man lycklig.

Att leka med döden är dökul. Att utmana ödet är enbart en lek som man tror tar slut om man förlorar och allas parti är över. Men ingen leker med ett skott mot tinningen för spännings skull. Så kul är inte döden. Arsenik i en månad kanske? Man kan avsluta sin diet och övergå till Atkins precis som alla andra feta och flottiga kärringar och sen öka förbränningen med att ta en lunchcigg lite då och då.

Du ska inte röka. Du ska inte supa. Du får inte njuta av hälsans fiender. Men sen kan du en dag bli påkörd av en fullsatt buss med skrikiga ungjävlar utan att ha upplevt något däremellan utan enbart liv och död. Du blir en i mängden; en människa. Du dör som en Sven-Arne eller Britt-Maggan. Och vilka dessa två är vet ingen. Det finns ju inget som skiljer dem från övriga Svensson-skaran. Du kanske har konstruerat en ny bordsdesign som alla medmänniskor käkar sin feta husmanskost vid, men definitivt inget mer. Men du är nog omtyckt. För tänk om du vore Bush?

Bush gillar Gud. Religionen lurar dig genom hela ditt liv. Du hoppas på någonting som inte finns och som får dig till att vilja fortsätta leva. Men om du nu inte tror på Gud? Vad lever du då för? Förmodligen för dig själv och dina drömmar. Du drömmer om att bli den sångaren du alltid velat vara; om att få klämma på porrstjärnans bröst i den första porrtidningen du fick stånd av. Ditt liv består av mammas leenden och köttbullar, pappas barskhet och den dagen han köpte din första cykel och sjungande pattar eller överfyllda plånböcker.

Du fortsätter att leva. Varför? Det är för att du tycker att det är enklast. Det är ett beslut du kan skjuta fram i tiden. Du behöver inte dö än. Du kan dö när du ska dö. Nu behöver du inte tänka på det. Livet är ändå förutsägbart. Döden vet vi inget om. Kanske är döden ett mörkt hål bakom plommonträdet i farmors trädgård. Kanske existerar inte döden. Du kanske lever vidare. En mask äter upp dig och du blir en del av den till dess flera delar byggs ihop och skapar ett nytt du.

Vem lever du för; dig eller andra? Du kan bli lycklig oavsett vem du än gör det för. Ditt liv är din fia med knuff. Du bestämmer om du vill bli undanknuffad eller inte; om du vill resa på dig igen. Lek som du vill leka! Om inte: Varför inte bara dö, människa, dö? Kanske äter en mask upp dig så att någon annan får chansen till att leka som den vill. Att leva livet efter andras kriterier är slöseri på liv.