Donkey Kong: Jungle Climber

Mitt äventyr i Jungle Climber började annars så tacksamt. Cranky Kong var en god mentor och förklarade ingående hur man bäst tacklade de problem man stötte på. Det svingades än hit, än dit, främst med hjälp av L- och R-knapparna som representerade vänster och höger hand. Så fort man grabbade tag i ett runt föremål med ena handen började man snurra. Antingen släppte man taget och såg sig flyga genom luften, eller så grep man tag i något även med andra handen och stannade upp för en stund – reflekterandes över vart man skulle svinga sig härnäst. Emellanåt fick svingadet ett så perfekt flyt att man fann sig i ett transliknande tillstånd på vägen mot sitt mål – en giganstisk banan uppe på toppen av berget ståendes mitt på Sun Sun Island. Men, det var ingen banan. Snarare ett bananformat rymdskepp innehållandes kristallbananer med enorma krafter. Ägaren var Xananab – en bananaktig utomjordlig. Givetvis dök King K. Rool och hans kremlings upp, bara för att stjäla kristallbananerna, och vad som därefter följde var en intensiv jakt på både Rool och stöldgodset.

Jakten tog en inte endast genom miljöer som plockade ur valfritt Donkey Kong Country utan bjöd även på en fiendefauna och sköna truddelutter med en minst lika uppenbar inspirationskälla. Tacksamt var det även med alla dessa välbehövda trendbrott. Ena sekunden såg man sig klättertävlandes med Diddy, andra sekunden styrandes en tunna rakt ut i rymden och tredje lösandes pussel i kristallpalats lokaliserade i en alternativ värld - sex av trendbrotten fick sig till och med egna minispel. Dessutom får vi inte glömma alla dessa föremål som hjälpte en att smälta is, hamra sönder stora stenblock, flyga en liten stund tillsammans med Diddy samt rentav göra hemliga nivåer tillgängliga.

Dock blev jakten till en väldigt psykiskt påfrestande sådan. Lite som när man har den där flugan inne i ens sovrum som hindrar en från att sova. Man försöker in i det sista att ignorera den, men till slut tar frustrationen över och den där timslånga sessionen, med flugsmällan i högsta hugg, blir oundviklig. Här var det dock snarare en enda röra av fiender, lite väl rörliga föremål, stenar omöjliga att kasta dit man ville, kastvindar samt elak nivådesign som uppmuntrade till åtminstone ett par 40 försök innan man tog sig vidare. Svingandet var inte längre transframkallande, utan snarare något som fick hjärnan att kortslutas. Händerna försökte grabba tag i tomma luften och snurrandet fick det att bli svårt att veta vilken hand man skulle använda.

Men, så stod man ändå där till slut - öga mot öga med King K. Rool. Kanske var det där och då som allting skulle få sig sitt välbehövda avslut. Men, ibland går inte saker och ting rikigt som man tänkt sig. Speciellt inte när precis samtliga frustrationsmoment, som man tidigare fått ta del av lite pö om pö, blir presenterade i koncentrerad form i vad som bäst kan beskrivas som en överjävlig strid så orättvis att min Nintendo DS skall vara lycklig att den inte fått smaka på släggan. Från och med nu ställer jag mig inte längre oförstående till de som anser Ghosts 'n Goblins vara en spelserie från helvetet. Jag har nu mött min överman, och om han fick mig att inse något var det att vissa spel helt enkelt inte är lämpade för vissa människor. Oavsett vilka kvalitéer de kan tänkas uppvisa i allmänhet.

Betyg: 7

Texten kommer från Gameplayer.se - din dagliga dos av tv-spel.