DVD: Beerfest

Först vill jag att vi gör en övning. Både för din, samhällets och filmskaparnas skull. Sätt på någon form av ljud du absolut inte gillar; gnisslande griffeltavlor, syrrans Best of Ricky Martin, vad du vill. Dunka sedan armbågarna så hårt du kan mot skrivbordskanten och titta samtidigt på omslaget här till höger under ungefär en minut.

Om du har gjort rätt har en psykologisk effekt börjat ta verkan och du kommer att drabbas av ett kraftigt obehag nästa gång du ser denna film i videobutiken - vilket är precis vad vi är ute efter. Jag önskar nämligen inte ens min värsta fiende den ohyggliga vånda jag fick uppleva under denna två timmar långa så kallade komedi.

Den har en story. Håll i er.

Den ölälskande pappan till bröderna Todd och Jan Wolfhouse har lämnat hembud. En tradition i familjen är emellertid att askan från den döde fadern ska spridas ut i Tyskland under den berömda Oktoberfesten (fråga mig inte). Väl där råkar de hastigt och lustigt snubbla över en hemlig öldrickartävling kallad Beerfest, och i sann amerikansk kämparanda bestämmer de sig för att sopa banan med motståndet.

Du hör själv hur det låter.

Det finns antagligen bara en enda målgrupp för denna film: de som tycker att det häftigaste man kan göra är att dricka öl, och vars humor har avstannat på en tidig förskolenivå. Fördomarna haglar i takt med under bältet-skämten och jag kan se framför mig hur manusförfattarna har suttit och brainstormat långt in på natten medan de fnissar och gör pruttljud med munnen.

Jag skulle kunna skriva ner allt som är uselt med denna film. Men det går inte. Det skulle sluta med att jag skulle få redogöra för varenda minut i hela filmen och det har nog varken du eller jag tid med. Så jag nöjer mig med att säga att den är dålig. Den är så dålig att jag efter filmens slut var tvungen att åka hem och sätta mig i kallduschen för att försöka tvätta bort alla skamliga känslor den gav mig.