Filmen utspelar sig den 30 november 1962, dagen då universitetsprofessorn George Falconers (Colin Firth) bestämt sig för att ta sitt liv. Under dagen lär vi känna honom genom små flashbacks när han drömmer sig tillbaka och tänker på sin partner Jim som omkom i en bilolycka för 8 månader sen.
Filmen är berättad utifrån Geroges perspektiv och också till stor del filmad som han ser världen. Eftersom han har bestämt sig för att ta sitt liv betraktar han sin omgivning med nyfödda ögon dagen vi får följa honom. Historien blandas med närbilder på sakerna som George betraktar och dessutom ändras färgmättnaden i takt med att han förundras: Vardagen har en gråaktig ton men när de zoomar in på en närbild på hans sekreterares omsorgsfullt målade ögon blir tonen varmare och hennes havsblå ögon smyger långsamt fram.
A single man är mer av en hyllning till estetiken i allt som omger oss än ett drama. Modeskaparen Tom Ford står för regi och manus som är baserat på Christopher Isherwood roman från 1964. Berättelsen passar honom perfekt och jag kan inte tänka mig någon som är bättre lämpad att dyka ner i 60-talets former. Tillsammans med Dan Bishop som har designat
MadMen utforskar de mode, inredning, homosexualitet och framförallt en vacker tragedi.
I mitten står Colin Firth och blir med sin brittiska artighet en skön motpol till frossandet. Hans ansikte är som en teaterscen och han kastas ständigt mellan olika roller: allvarlig professor och flörtig singel, deprimerad och hänförd. Allt görs med sällsynt finess som påminner en om precis hur fenomenala skådespelare det faktiskt finns.
I en film-era där det krävs 10-meters robotar i 3D som kastar lastbilar på varandra i centrala New York för att imponera på publiken är det skönt att detaljkonässörer som Tom Ford vågar beskriva skönheten i en sån vardaglig sak som en flickas röda läppar.