DVD-recension: Allt flyter

När den arbetslöse och nyskilda Fredrik tillsammans med sitt grabbiga innebandylag förlorar rätten till sin lokal tvingas de gå på jakt efter ny idrottshall. Sökandet går inget vidare och efter en mycket blöt svensexa i badhuset bestämmer de sig för att ge upp innebandyn och istället satsa på konstsim. Med hjälp av Fredriks dotter, som nu bor hos honom någon månad medan mamman fixar med grejer i sitt nya hem i London, blir de sakta men säkert bättre. Och helt plötsligt är de ute på en resa som först för dem till Prideparaden och sedan direkt ned till VM, som Sveriges enda manliga konstsimsgrupp.

Det är med Jonas Inde och Amanda Davin i huvudrollerna som tittaren får följa med i något som liknar en svensk version av Allt eller inget. Men medan Allt eller inget blev en dundersuccé plaskar Allt flyter fortfarande runt i barnbassängen. Det är inte första gången det görs en film med manliga och kvinnliga normer i centrum och Allt flyter följer samma mall som alla andra filmer som finns i ämnet, man börjar på bottnen för att i slutet vinna över alla odds och får sin bekräftelse.

Till en början verkar dialogerna väldigt krystade men det blir bättre genom filmen och ibland är utropen så klockrena att jag bara sitter och skrattar för mig själv. Det är många ämnen i filmen som bara skrapas på ytan. Varför Fredriks och hans dotters relation är så dålig genom hela filmen tills det bara säger poff och så är de bästisar. Eller hur Fredriks alla innebandykompisar accepterar ett byte av sport utan att ifrågasätta någonting. Vid ett tillfälle dyker en polisstyrka upp på mindre än en minut med hundar och allt, hur verkligt är det?

Filmen är otroligt förutsägbar men det är inget man ska hänga upp sig på, vilken film i denna genre är inte det? Från att börja väldigt segt och med stela dialoger utvecklas filmen under sina 98 minuter. Att alla männen får bättre samhörighet och når framgång i bassängen gör de lyckliga, den känslan förs över till tittaren och det skapas en skön stämning i tv-soffan. Skådespelarna gör ett bra jobb och driver med sig själva men lyckas samtidigt hålla kvar allvaret i filmen. Skulle man göra en närmare analys av filmens innehåll skulle man hitta ett annat djup. Filmen berättar inte bara de komiska situationer som uppstår för män i kvinnors värld utan också historien om ett gäng medelålders män som känner att livet står lite still och försöker få ny livsglädje. Om regissören Måns Härngren bytit ut några scener och tagit bort några skämt hade filmen direkt fått ett mycket mörkare innehåll. Nu är det inte så och man får acceptera filmen för vad den är, inget mästerverk men ändå underhållande nog att titta på en seg söndagskväll.