DVD-recension: Brüno

Men den österrikiske divan blir så småningom dumpad av sin klämkäcke boy toy efter att ha totalpajat en modeshow i Milano. Med sorg i själen, medveten om hur ”ute” han numer är, drar Brüno istället till staterna för att riva igång varumärket som faktiskt är ”Brüno” på allvar, i änglarnas stad; Los Angeles. TV-produktioner med tveksamt innehåll, fantastiskt moderna lösningar på Palestina/Israel-konflikten och adoption av en afrikansk pojke är bara ett fåtal av idéerna som ska säkra den ultraflamboyanta österrikarens stjärnstatus i Hollywood.

Men medan det är vansinnigt roligt mellan varven, så kan jag inte hjälpa att känna att vissa delar är lite för utdragna, vissa skämt för simpla och att Brüno faktiskt är Sacha Barons Cohens minst roliga karaktär. Precis som i Borat, så blandar Brüno delar av dokumentärt (nåja) innehåll med rakt av dramatiserade delar. Där Borat fick detta att kännas rakt av briljant, med en nästintill tragikomisk handling, så känns storyn i Brüno ganska tunn och ointressant. Det är ofta genomskinligt hur handlingen byggs upp för att enbart gynna sketchernas pinsamheter och få allt att framstå som extremt. Brüno har endast ett kort att spela; överdrivet stereotyp homosexualitet, något som får satiren att kännas mindre träffande, trots amerikanarnas blottade och löjligt överdrivna konservatism.



På det stora hela så bjuder Brüno dock på så pass mycket roligt material att det lätt glöms bort vad som känns mindre kul. När folk nästan svimmar över att Brüno bytt till sig ett barn i Afrika mot en iPod är fantastiskt, likaså scenen när han pekar på ett foto av Mel Gibson och säger ”der Führer?” med fundersam min. Det är delar som dessa som slutligen får mig att sätta ett högre betyg på filmen än vad som kanske är motiverat. Men det är ofrånkomligt. Varje försök till kritisk tanke resulterar i Diesel. På hur han snurrar där på penisen med sitt breda leende.