DVD-recension: Control

Men det behövde jag inte. Den holländske rockfotografen Anton Corbijn håller sig nämligen på helt rätt sida av den sentimentala skalan och gör Ian Curtis i Joy Division varken till martyr eller till hjälte. Corbijn har bland annat fotat omslaget till ett av världens bästa rockalbum: U2-skivan The Joshua Tree. Han startade emellertid sin karriär med att fota just Joy Division och därför kom bandet att spela en stor roll i hans liv.

Control bygger på en biografi skriven av Ian Curtis fru (här spelad av Samantha Morton) kallad Touching from a distance . Ett passande namn eftersom man precis som i filmen aldrig kommer nära och får lära känna Ian. Som 70-talets svar på vad vi med en modern vokabulär skulle kalla ”emo” vandrar han runt i en enda stor melankolisk dimma. Han enda glädje verkar vara när han trippar på schizofrenmedicin som han snor från granntanten. Och så musiken då förstås. Hans känslor kommer till uttryck genom låtarna och det är dem snarare än dialogen som för filmens berättelse framåt.

Ian bygger sitt liv på en kraftig klacksparksmentalitet. Allt han gör sker spontant: ”Vi borde gifta oss”, ”Okej”. “Ska vi skaffa barn?”, ”Visst.”. Som 23-åring är han både rockstjärna, äkta man och far till en dotter. Det blir dock inte så mycket sex and drugs i hans rockstjärneliv, snarare olycklig kärlek och epileptiska anfall. Hans diagnostiserade epilepsi tillsammans med hans kärleksbekymmer gör att han tar sitt liv precis innan bandet ska ge sig ut på en USA-turné.

Ian Curtis spelas av filmdebuterande Sam Riley och det är smått otroligt hur filmskaparna har lyckats casta en skådespelare som både är porträttlik och kan agera trovärdigt. Som dill på sillen kan han även efterlikna Ians originella sång- och dansstil, och all musik i filmen framförs av skådespelarna själva.



Att filmen är i svartvitt riskerar kanske att skrämma iväg en skara, men tack vare detta skapas en mer clean och rockig känsla som ökar intrycket av ångestfyllda arbetsklassmiljöer. Det märks tydligt att Corbijn är van att arbeta som stillbildsfotograf. Klippen är ganska få, men i gengäld är varje bildruta så väl genomtänkt att de flesta skulle passa som affischmaterial.

Det finns emellertid ett litet aber med Control. Ian Curtis liv är inte rafflande nog för att hålla som berättelse i två timmar och det blir emellanåt gäspningsframkallande. Man ska nog se Control som en fascinerande liten karamell i musikhistorien snarare än en renodlad spelfilm. För som en sådan är det ett väldigt intressant, och framförallt värdigt, porträtt.