DVD-recension: Dark Floors

En fader försöker få sin inåtvände dotter att lämna sjukhuset hon under en tid varit inskriven på. Men i samband med ett strömavbrott på den stora faciliteten uppstår oväntade problem, och sjukhuset tycks bära på fler mörka hemligheter än väntat ...

Ptja, än så länge inga riktiga skavanker. Men så fort jag börjar kika på filmen, upptäcker jag att Dark Floors pendlar mellan att kännas parodisk och överseriös. Filmen svävar i gränslandet mellan distanserad skräck á la splatterkomik och pretentiös smörja. Och tyvärr är båda dessa poler något man allra helst vill undvika. Skådespeleriet pendlar mellan slappt och krystat. Tyvärr blir det inte mycket bättre.

Som skräckmoment ser vi de olika medlemmarna ur schlagerrockgruppen Lordi dyka upp en efter en. Nytänkande? Näe. Kiss gjorde samma sak 1978 i "KISS meets the phantom of the dark". Det är precis lika fånigt nu som då.

Mannen bakom detta hafsverk är Pete Riski, som gjort musikvideos till just Lordi. Filmen känns uppenbarligen då mer som ett varumärke för bandet än en välsvarvad berättelse.

Om det finns något positivt med filmen är det väl de rätt skräcktjusiga miljöerna och effekterna filmen igenom. Men Dark Floors är ändå en kavalkad i klyschor. Och i toppen på konventionsberget har vi ju den lilla autistiska flickan i rullstol, som knappt talar, men ritar ut sina demoner på papper.



Det här känns som något som en grupp filmstudenter på någon skola skulle kunna ha skapat i ett projekt. Då hade det varit en bravad. Nu lyser dock flopp-lampan klart. Kort sagt en film med lika få ambitioner som överraskningar.

Sammanfattningsvis är Dark Floors en usel film som döljer sig bakom det visuellt godkända. Filmen bygger upp en lättbräcklig fasad av att vara reko, lite som TV-shop, men för den vane genomskådas detta. Denna rulle kan mycket väl toppa listan på sämsta filmer jag sett i år.

Källa: Texten är skriven av Marcus Normark