DVD-recension: Dear John

Jag tänkte först göra en liknelse av denna film med Pearl Harbour. Om man tar kärleksdelen ur Pearl Harbour och flyttar fram den till 2000-talet så är det mångt och mycket samma film, samma upplägg fast med mycket bättre skådisar och en del detaljer förstås. Mer än så kan jag inte säga utan att spoila filmen.

Lasse Hallström är en mästare på att skapa medlidande med sina karaktärer och den här filmen är inget undantag. Det är svårt att inte gråta eller skratta med filmens karaktärer. Det som Hallström tyvärr numera också börjar bli en mästare på, är att älta samma saker och skapa en seghet i filmerna. Detta innebär att det går väldigt mycket upp och ner.

En annan väldigt speciell sak med Hallström som jag har lagt märke till när jag har sett hans filmer, är att man alltid känner mer samhörighet med en av birollerna. Richard Jenkins gör en så fruktansvärt bra roll som Johns autistiske pappa och tar inte alls sällan över filmen totalt, det här är både bra och dåligt. Jag sitter helt knäckt av honom och bara njuter av att få gråta, men så tar det ju också fokus från resten av filmen. Hade Hallströms huvudroller varit lika bra som Johnny Depp i Chocolat eller Morgan Freeman i An unfinished life hade den här och hans andra filmer varit rena mästerverk allihopa.
Dear John hamnar i facket av en lång rad av bra och ibland mycket bra filmer som kunde varit så mycket mer. Det är kanske omöjligt för honom att någonsin knäcka sitt mästerverk Gilbert Grape.

För att summera så är Dear John en mycket bra och känslosam film med en biroll vars prestation står sig väldigt högt. Filmen handlar om kärlek på distans och kärlek till sin familj och hur man hanterar den vid svåra situationer. Den handlar också om hur starka kärleksbanden också blir när dom utsätts för press. Gillar man kärleksfilmer där det handlar mer om dess problem än lycka så kommer man älska denna film.