Herr McConaughey spelar Connor Mead, en stjärnfotograf med en fallenhet för att fota snygga brudar i bara underkläder, umgås med dem "lite närmare", och sedan inte ha något emot att dumpa dem flera åt gången via webkamera. En häftig bil, snygga kläder. Okej, ni fattar grejen, han lever helt enkelt den heterosexuelle machonormens drömliv.
Den alltid så populäre Connor.
Mitt i det hektiska livet av kvinnor och lite klickande med kameran beger sig vår Connor för att närvara vid sin brors bröllop. Jennifer Gardner spelar en av brudens tärnor tillika ett bittert ex till Connor och även hans ungdomskärlek. Precis som i de flesta berättelser innehåller denna ett uppdrag eller en handling och i
Flickvänner från förr får Connor möta tre spöken från sitt förflutna. Till skillnad från Ebenezer Scrooge i
En julsaga handlar det i detta fall inte helt oväntat om kvinnor istället för julens andar. Dåtidens, nutidens och framtidens flickvänner kommer till Connor i spökform. Kan det vara så att de är här för att lära honom en läxa? Har ni sett mer än en film i den här genren förut vet ni nog redan nu hur detta kommer att sluta.
Han får återuppleva sitt första förhållande anno 1982 då han snärjer sin tjej med söta ord för första gången av många. Detta är även första gången han blir dumpad av tidigare nämnda Jenny och blir upplärd av sin farbror som axlar mödan att fostra den unge Connor till en riktig womanizer. Alla tips och trix som krävs för att belägra en kvinna, såsom den klassiska ”hylla-dissa”-raggningen. Ge ditt ragg komplimanger och sedan, från ingenstans – förolämpa henne. Då är du hemma!
Den lite skruvade handlingen tillför dock filmen smått intresse och jag blir någorlunda nyfiken att se vidare, till skillnad från en hel del (underdrift) andra romcoms.
|
Se, så tokigt det kan bli! |
Dock drar huvudpersonen, McConaughey, faktiskt ner betyget som den sliskiga, självupptagna sexdåren han är. Dåliga raggningsrepliker och försöken att få en 40-åring att se het ut tar över handlingen. ”Ge honom en chans” tänker ni. ”Att kritisera McConauhheys roller är som att sparka in en öppen dörr” resonerar ni. "Se filmen, så förstår ni", kontrar jag. Det här med att klanka ner på romantiska komedier är ju även det lite som att sparka in ett öppet portvalv. Det finns ju dock filmer med värdighet och som faktiskt har lagt ner lite kraft på själv ”com”:et i romcom. Sedan finns det filmer som
Flickvänner från förr.