DVD-recension: Management

”You have a great butt, I’ve noticed the moment you checked in”, säger Mike (Steve Zahn) och sneglar inte det minsta diskret på Sues (Jennifer Aniston) rumpa. Det är första kvällen de är tillsammans. Mike har bjudit in sig själv och en dålig flaska vin till Sues rum. Sue är på affärsresa och checkade tidigare under dagen in på Mikes föräldrars motell. Det var då Mike fick syn på dem. Sue och hennes rumpa. För honom är det kärlek vid första ögonkastet. För Sue är det gratis skumpa och sex i tvättstugan. Men när Sue ger sig av kan Mike inte släppa taget om henne. Så han följer efter henne genom halva USA fast besluten om att aldrig förlora henne igen.

De flesta kvinnor hade sprungit långt om en man varit lika påflugen som Mike är i Management. Jag hade varit totalt vettskrämd och ringt polisen. Men det är tur att Sue aldrig gör det. För bakom Mikes fåniga leende, påträngande uppförande och halvtaskiga raggningsrepliker finns allt det där Sue bara hade kunnat drömma om. Mike är en underbar kille med ett stort hjärta, han har bara lite otur när han tänker.

Ändå kan Mike tyckas vara en rätt sorglig kille. Dagarna fördriver han som ”motelldirektör” på sina föräldrars motell. Egentligen pillar han mest naveln och ägnar sig år sin stora passion i livet; cigg och kinamat. Men när han träffar Sue vänds hans värld upp och ner. Han måste ha henne! Tyvärr kan vi ana att Mike inte flörtat med någon sedan mellanstadiet och han påminner lite om en kåt tonåring. Det är lätt att tro att Sue är Mikes raka motsats. Sue är en vacker kvinna på toppen av sin karriär. Utåt sätt är hon självsäker och målmedveten. Tragiskt nog är insidan inte lika stark och hon påminner ganska mycket om Mike. Christopher McCandless sa en gång ”Some people feel like they don't deserve love. They walk away quietly into empty spaces, trying to close the gaps of the past”, och det är precis så vi kan beskriva Sue.



Att det inte händer något i hela filmen gör egentligen ingenting. Det är karaktärerna, Mikes hopplösa försök att fånga Sue och hans barnsliga uppträdande vi blir förälskade i. Management är en fin och smågalen kärlekshistoria där det är lätt att känna sympati för karaktärerna. Skådespeleriet är snyggt, karaktärerna väl genomtänkta och kommentarer som ”you can touch my butt, but then you have to go” är klockrena. Men ändå är det något som saknas. Att placera Management i genren ”romantisk komedi” känns som ett tafatt försök att göra filmen roligare än vad den är. Jag smålog många gånger, men satte aldrig popcorn i halsen av hysteriska skrattanfall. Och de gånger jag faktiskt skrattade var det mest för sakens skull. Management skulle behöva en spark i röven. Något som är hysteriskt roligt, förtrollande vackert eller bara så dumt att jag vill slå i sönder tvn. Kom igen Management, överraska mig!

3