DVD-recension: Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford

Erik Nahléns åsikt

Kommer du ihåg den där tystlåtne killen i skolan som satt längst bak i klassrummet och gjorde alla nervösa? Han hade alltid något skumt i blicken och man väntade bara på att han skulle falla samman och drabbas av något slags psykiskt sammanbrott. Casey Affleck frambringar med sitt otäckt realistiska skådespeleri återigen den där obehagliga känslan.

Det har gjorts mängder av böcker och filmer om den mytiske Jesse James, och den första filmen kom redan 1921, där huvudrollen faktiskt spelades av Jesse James egen son. Detta är en adaption av Rob Hansens roman, och den fokuserar på relationen mellan den då 19-årige Robert Ford (Casey Affleck), och den paranoide mördaren/tågrånaren/familjefadern Jesse James (Brad Pitt) - två trasiga individer som båda balanserar på gränsen till total galenskap. Robert Ford har under hela sin uppväxt läst spännande historier om Jesse James och har under åren lyckats utveckla en väldigt osund idoldyrkan till en kille man inte borde ha som förebild. Titeln ger oss en ledtråd om vad som kommer hända och spänningen ligger i när båda dessa tickande bomber till människor ska brisera.

Casey Affleck glänser som en nyfångad forell i sin tolkning av den darrhänte Robert Ford och han gör en helt sinnessjukt trovärdig rolltolkning av en man vars psyke är lika bräckligt som hans röst. Ford haglar ur sig tonvis av smickrande komplimanger och homoerotiska blickar mot den minst lika ostabile Jesse James, och när de två agerar tillsammans ser jag stora neonskyltar med texten ”Oscar” ovanför deras huvuden.

Medan andra tolkningar av såna här Robin Hood-figurer tenderar till att bli ganska platta och klyschiga hoppar regissören Andrew Dominik istället in i djupet på karaktärerna för att försöka förklara deras agerande inifrån. Det är därför ingen ordinär spaghettiwestern, och med sin längd på två och fyrtio är det definitivt inget för alla smaker. Här existerar inga hårda oneliners som hasplas ur whiskeyskadade strupar, filmen koncentrerar sig istället på de små små detaljerna och historien berättas i ett närmast narkoleptiskt tempo. Överspel får man leta efter någon annanstans.

I filmens början ser vi när Jesse James och hans kumpaner utför ett nattligt tågrån. Men där överfall i andra filmer ofta skildras i ett fyrverkeri av blod och våld går det här snarare åt det långsamma och poetiska hållet. Det känns som något man gör tillsammans, som en mysig grillkväll med polarna. Rånarnas maskeringar ser ganska snälla ut i det flackande lyktskenet och de avfyrade revolvrarna knäpper som vedträn i brasa. Allting ackompanjeras av Nick Caves och Warren Ellis lugna och speldoseplinkande musik.



Fotot är fruktansvärt gåshudsfrämjande och de vackra naturbilderna avlöser varandra som vid en kurs i landskapsfoto. Men det är just i det pretentiösa filmen också brister. Längden och det långsamma tempot är inte helt motiverat och enligt mig tillbringas det lite för många minuter med att stirra in i svajande grässtrån.

Det här är en lång film med lång titel och långa tagningar, och den åtnjutes nog hellre ensam i tystnad än ackompanjerad av prasslande chipspåsar i ett stort sällskap en fredagskväll.



Användaren Voldos recension

Mästerlig, poetisk och otroligt vacker film om den ökände, laglöse Jesse James. Man ska inte förvänta sig mycket skjutande med pistoldueller som jag konstigt nog gjorde. Det är en stillsam film som fängslar och berör.

September 1861. Den karismatiske och oförutsägbara Jesse James (Brad Pitt) samlar ihop ett gäng skurkar för att organisera ett tågrån. En av dessa är Robert Ford (Casey Affleck) som fullkomligt avgudar Jesse och drömmar om att bli som honom en vacker dag. Jesse kommer närmare och närmare Robert och det börjar likna en vänskaplig relation. Men den unge mannen går sakta men säkert från att älska sin idol till att hata honom och bestämmer sig för att göra slut på denne.

Jag kan börja med att säga att filmen är mästerlig i alla aspekter. Den är helt fantastiskt uppbyggd, den har karaktärsdjup, fantastiska skådespelare, superb regi och är enormt snyggt filmad. Man kan inte göra annat än att buga och bocka för regissören Andrew Dominik.

Till att börja med är filmen inte lik någon annan western. Den är annorlunda och originell. Fotot är makalöst vackert, speciellt tågrånsscenen i början är snuskigt läcker. Det är nästan så att man får gåshud. Jag trodde att Oscarn satt som smäck första gången jag såg filmen. Tyvärr hade jag fel. Varenda utomhusscen griper verkligen tag i åskådaren, och inomhus så använder man sig av skuggor och ljus helt perfekt.



Nick Cave och Warren Ellis står den för den enormt vackra musiken som egentligen förtjänade en Oscarnominering, minst sagt. Även Ljudet, ja, allt det tekniska är i toppklass.

Det absolut bästa i hela filmen är dock Brad Pitt som gör, jag är inte säker på om jag vågar säga det men, sitt livs bästa rollprestation hittills. Han är verkligen helt enastående med sina hysteriska skratt och misstänksamma blickar. Han spelar med en sådan otrolig finkänslighet. Trots att han är en av världens mest kända människor, hans ansikte är överallt och skvallerblaskorna nappar på minsta lilla om honom och Jolie, så smälter allt det där bort när han blir Jesse James. Även den unge Casey Affleck gör en fantastisk rolltolkning som Robert Ford. Han lyckas verkligen med att förmedla sin karaktärs desperation och feghet. Han är pinsamt överlägsen sin storebror Ben.

Jag väljer nog att hålla tillbaka högsta betyg trots allt. Det finns ett par segare partier i filmen med ett par utdragna scener. Och slutet kändes något för hastigt.