DVD-recension: Stilla liv

Förväntningarna låg högt ovanför grantopparna, men jag kan inte direkt säga att de infriades. Tro mig, jag gillar verkligen tänkvärda och långsamma filmer. Medan andra sitter i en plågsam halvdvala och önskar att de kunde injicera koffein direkt i armvecket brukar jag bara sitta och njuta av det makliga tempot. Jag måste dock dra gränsen någonstans, och när det under dialogerna dröjer fem sekunder mellan varje mening känns Stilla liv mer som ett visuellt valiumpiller än en engagerande historia.

Filmen befinner sig någonstans mellan drama och dokumentär. Den dramatiska delen kretsar kring en man och en kvinna som båda är på jakt efter sin förlorade livspartner. Den dokumentära biten behandlar världens största dammbygge ”Tre raviner”. Konstruktionen gör att många stora kinesiska byar sätts under vatten och tvingar två miljoner människor att flytta. Man måste emellertid ha en ganska stor förkunskap om folkförflyttningen för att kunna uppskatta något av det filmen behandlar, och genom västerländska ögon tenderar den att bli ganska obegriplig. Många oskrivna lagar inom den Kinesiska kulturen tas upp, och slutet av scenerna lämnas ofta helt öppna för egen tolkning. Allt känns, på gott och ont, väldigt långt från Hollywood – både bildligt och bokstavligt.

Det kunde ha blivit bra, det kunde ha blivit ett charmigt landsbygdsromantiserande pseudo-drama att sitta och mysa till, men när det mitt i det meditativa lugnet plötsligt dyker upp flygande byggnader och datoranimerade ufon dränks hela stämningen som de översvämmade byarna. Det blir irriterande snarare än tänkvärt, förbryllande snarare än intressant.



Trots detta finns det stunder då filmen verkligen gnistrar till. I en scen sitter tre teatersminkade herrar och spelar ett bärbart fightingspel, och i en annan finner två personer från helt olika delar av landet gemenskap genom att lyssna på varandras mobilsignaler. Krocken mellan gammalt och modernt blir väldigt träffande. Även bildkompositionen är väldigt fin och många av scenerierna skulle passa bra som tavlor ovanför min vardagsrumssoffa.

Stilla liv är en film jag vill gilla, men tyvärr inte kan, och trots att den är både djup, vacker och finkulturell kan jag tyvärr inte dela ut vare sig höga betyg eller smickrande superlativ.

Betyg: 2 av 5