DVD-recension: Taking Woodstock

Filmen är baserad på Elliot Tabers memoarer. Mannen som lyckades kamma hem Woodstock-festivalen till sin egen lilla håla när grannbyn sa nej. Som tittare måste man vara rejält insatt i den sanna historien bakom Woodstock för att det ska bli intressant. Det handlar om en stor konsert, ändå får vi inte höra någon musik. Det handlar istället mer om Elliots resa från att vara smygbög i New York till att kämpa sig ur garderoben hos föräldrarna, hemma i den lilla byn på landet. Frågan lyder dock; går det att styra upp världens första och största festival med en girig mamma och en slagsmålkåt farsa i hasorna? Som om det inte vore nog så har Elliot också ett väldigt frigjort och liberalt teatersällskap i ladan.

Ang Lee spelar lite för mjukt på den drogkultur som rådde. För 40 år sedan var det inte många hippies som satte sig emot att LSD var en drog som skapade kärlek och evig lycka. En film som hade kunnat bli både annorlunda och fängslande, som Lees tidigare verk, blev istället platt och barnvänlig. Vi vill se Woodstock, som det verkligen var. Provocerande, nytänkande och "far out", som Dan Foglers karaktär Devon uttrycker sig ett flertal gånger i filmen. Dessa är istället element som regissören verkar försökt undvika. Demetri Martin lyckas dock imponera i rollen som Elliot och när filmen kört fast i leran är det delvis Demetri som drar den vidare.



Rent scenografisk är filmen helt fantastisk. Det känns nästan som att min soffa förvandlats till en tidsmaskin och skickat mig tillbaka till dagarna efter Vietnamkriget. Filmen fångar verkligen stämningen, det splittrade USA och den rådande hippiekulturen men det blir lite för mycket spets i kanterna. Jag kan inte annat än att hoppas att Taking Woodstock bara var mellanlandningen inför Ang Lees nästa mästerverk.