DVD-recension: Wallander: Hämnden

Vad som från början tycks utspela sig som en helt vanlig lugn afton i augusti tillsammans med kollegorna, omringandes en saftig kräftbuffé, kommer snabbt att bli ett dramatiskt pussel.

Kommissarien har precis öppnat ett paket innehållande en komplett verktygslåda när strömmen oväntat försvinner. Plötsligt ringer det på Martinssons mobil, likaså ljuder den bekanta signalen hos Kurt och snabbt upplyses de om att en kraftstation i närheten sprängts och därmed mörklagt hela Ystad. Gänget beordras att genast ta sig till stationen.

Ystad har gästats av en omdiskuterad Muhammedutställning som ingen annan egentligen vågat ta sig an. Det annars så vanligtvis lugna och idylliska Ystad har under en kort tid övergått till att bli en het gryta med rebelliska upprorsmakare på torget. I samma veva mördas kommunordförande Wester, trots polisskydd, och snart görs kopplingarna att allt på något sätt måste höra ihop och röra sig om någon form utav terrordåd.

Avrättningsliknande mord varvas med ytterligare explosioner och snart är SÄPO och försvaret tillkallade. Skräcken över att en terroristattack just nu pågår i Ystad är extrem och allmänheten råds att hålla sig undan. Ystad börjar allt mer att likna en krigszon.

Jag är ett stort fan av historierna om kommissarie Wallander och trots att han uppnått en ålder av 62 år är han fortfarande en ofelbar tjänsteman inom poliskåren. Som vanligt lyckas han vinna över brottsligheten genom sin å så sluddriga men å så lugna och metodiska förmåga att påverka. Ännu en gång är kommissarie Kurt Wallander en framgång.



Även om man så många gånger förr sett honom bryta sig igenom psykopaters balkliknande hjärnor så är varje film med Henning Mankells karaktär en rafflande succé. Jag älskar verkligen denne man trots den benhårda fasaden. Om man flitigt följt honom har det känts som han för varje film som passerat blivit mer utarbetad. Men att i denna film få se en piggare och mer harmonisk Kurt är en glädje för oss sanna fantaster.

Han en veteran, vår Kurt, och trots att det ofta rör sig om de mest förskräckliga våldshandlingar man kan tänka sig så har äventyren med honom gjort honom minst sagt folkkär. Det spelar ingen roll att man för varje ny film fortsätter att undrar om inte Ystadbefolkningen utplånats ännu – man fortsätter ändå att njuta. Krister Henriksson, vårt Kurt, är som vanligt lika oartikulerad att man tvingas att se filmen med textning; men vad spelar det för roll?

Särskilt sensationell tyckte jag den här filmen är eftersom att den berör ett högaktuellt ämne – terrorism. Även om det i filmen målas upp en verkligen extrem bild av talibaner och den bild som omvärlden tycks ha om muslimer så tycker jag ändå att filmen väcker en och annan tanke. I dagens samhälle är terrorismen, ofta i kombination med fundamentalismen, vardagsmat. Det rör sig givetvis inte bara om galna Balkanboys med dassarullar på huvudet, utan vi är omgivna av fanatiker från andra håll också. Men hoten finns där, och jag tycker inte att vi ska ignorera dem!

Hämnden är en intressant filmatisering av vad jag tror många svenskar ofta frågar sig: Vad skulle vi göra om Sverige blev utsatt för ett terrordåd? Problematiken angående landets regementen och de nedskärningar som gjorts är en återkommande aspekt i filmen. Faktum är att jag tycker att den här filmen fortsätter att plocka poäng eftersom att den rör ett ämne av så stor omfattning. Många tänker det men stundtals verkar det som att ämnet är tabubelagt. På håll kan vi betrakta vad världen så många gånger gått igenom men på hemmaplan är vi trygga – eller?

Men det är inte bara de formidabla våldshandlingarna som gör Hämnden till en sevärd film. Historien om Kurt och hans omgivning fortsätter. Som jag tidigare nämnde så är det en piggare och fräschare Kurt vi får möta och än är äventyren inte slut. Det ska verkligen bli en underhållande ny omgång med Wallander och öppningen är till att börja med ett riktigt glansnummer.