DVD-recension: Whatever Works

Efter en liten sväng i Europa (vilket resulterade i finfina Match Point och Vicky Christina Barcelona) är Woody Allen nu tillbaka med en komedi i New York. Mina förväntningar på Whatever Works var ganska höga. Jag gillar ju Woody och filmen fick överlag fint bemötande när den hade premiär i somras. Men, njaeee…

Boris Yelnikoff är ett geni som fnyser åt alla som inte ligger på samma intelligensnivå som han själv. Eller nej, han fnyser inte. Han skäller. Rått och ljudligt, och inte ens småbarnen som han ska lära spela schack skonas från glåporden. Boris Yelnikoff är kort sagt en riktigt grinig gammal gubbjävel. En ensam sådan också, och så ska det minsann förbli. Men så sveper det blonda yrvädret Melody in i hans liv och blir, konstigt nog, förälskad i den gamle stofilen.

När Whatever Works är bra är den riktigt bra - många dialoger är, som vanligt när Allen varit i farten, fullkomligt briljanta – men för det mesta ligger filmen och puttrar på en ganska gäspig nivå. Skådespeleriet kan jag absolut inte klaga på, Larry David och Evan Rachel Wood spelar rollerna som Boris och Melody med bravur, men deras karaktärer är otroligt överdrivna och enerverande. Efter ett tag blir det helt enkelt lite för påfrestande.

Det är väl kanske inte så konstigt att man lätt råkar upprepa sig när man klämt ur sig hela 41 långfilmer, men det känns verkligen som att jag redan sett Whatever Works flera gånger tidigare. Jag saknar något innovativt, något som får filmen att sticka ut. Woody låter visserligen Boris då och då tala direkt till publiken genom kameran, men det känns inte alls särskilt nyskapande. Mest bara löjligt, faktiskt.


Jag läste någonstans att manuset till Whatever Works hade legat och dammat i Woody Allens skrivbordslåda i 30 år innan han filmade det. Synd bara att han inte dammade av det först …