DVD-recension: While she was out
Tar man fram luppen kan man dock läsa en liten liten text på baksidan där det står att det inte alls är del Toro som har gjort filmen, utan istället en okänd regissörsdebuterande kvinna vid namn Susan Montford. Och ja, det märks ganska väl att det här är hennes första film. Förhoppningsvis är det även hennes sista. Hon letade desperat efter en stekpanna att slå mot verktygslådan för att dra till sig ännu mer uppmärksamhet. Vi börjar med storyn: En – enligt framsidan – f...Tar man fram luppen kan man dock läsa en liten liten text på baksidan där det står att det inte alls är del Toro som har gjort filmen, utan istället en okänd regissörsdebuterande kvinna vid namn Susan Montford. Och ja, det märks ganska väl att det här är hennes första film.
Förhoppningsvis är det även hennes sista.
Hon letade desperat efter en stekpanna att slå mot verktygslådan för att dra till sig ännu mer uppmärksamhet.
Vi börjar med storyn:
En – enligt framsidan – försmådd hemmafru (när användes det ordet senast?) ska åka till köpcentret och handla julklappspapper på julaftonskvällen. På parkeringen börjar hon bråka med ett ungdomsgäng bestående av en vit man, en svart man, en asiat och en latinamerikan (etnisk mångfald!), och i tumultet som uppstår pangar de ner en polis. Eftersom denna försmådda hemmafru är det enda vittnet måste de döda även henne, och nu följer alltså en dryg (i ordets sanna bemärkelse) timmes lång jakt.
Istället för att åka raka vägen till polisen åker hon och kraschar bilen på en övergiven byggarbetsplats. Som av en händelse råkar även bovarna krascha sin bil här (av alla ställen i hela jävla staden), och hon bestämmer sig därför för att fly in i skogen och tar med sig sin röda verktygslåda, för det är ju bra om man vill smyga!
Och jag säger det direkt, While She Was Out är kanske den sämsta film jag någonsin har sett och när eftertexterna till den här skiten hade rullat förbi kände jag mig skändad som person. Manuset har fler hål än en schweizerost och man är hela tiden osäker på om det är en parodi eller om det är så här uselt på riktigt.
Den här hemmafrun, bedrövligt spelad av Kim Basinger, lyckas komma undan mördarna ungefär femtio gånger, men varje gång råkar hon på något idiotiskt vis avslöja sig. Antingen ställer hon sig och kissar mitt i en fors eller så drabbas hon av något psykiskt anfall och börjar skrika efter sina barn, och jakten börjar om på nytt. Till slut blir man så irriterad på hennes dumhet att man börjar hålla på mördarna.
Halvvägs in i filmen slutar hon dock fly och förvandlas istället till en kvinnlig motsvarighet till Rambo då hon tar hjälp av redskapen i sin verktygslåda för att sprida skräck bland skogens väsen. Det visar sig inte vara ett så knivigt uppdrag eftersom de här mördarna dör så fort man ger dem en ond blick. Tjuvarna i Ensam Hemma framstår som Nobelpristagare jämfört med den här begåvningsreserven och en av dem lyckas till och med ta livet av sig själv genom att falla ner i ett femtio centimeter djupt hål.
Ja, jag sa ju att man inte riktigt vet om den här kvartersteatern till film är en parodi eller om det är på riktigt.
Tyvärr visar det sig vara det senare.
”Guillermo Del Toro presents”. Jisses.
