”En kontakt som inte går att förklara”
För den som mot förmodan missat William Spetz i nöjesvärlden har vi två enkla tips. Det första är naturligtvis att du borde ge dig ut på bostadsmarknaden för att hitta ett bättre hem än den sten du bott under de senaste åren - det andra är att bunkra upp med snacks och dricka, stänga av telefonen och ha ett långt Spetz-maraton med alla youtubeklipp och program han medverkat i. Du kommer inte ångra dig!
Det är en mulen eftermiddag när jag och fotografen Sonia träffar William på Café å Lait i centrala Stockholm. William, som är 18 år gammal, började blogga redan när han var 12. Han registrerade sig på blogspot, men på grund av bristande läsarantal frågade han Västerbottenkuriren om han fick starta en ungdomsblogg på deras portal. Samtidigt pysslade han med hemmavideos.
– Min familj köpte en filmkamera när jag var åtta år. Jag snodde den direkt. Jag och min kompis gjorde massor med kortfilmer som finns på Youtube nu.
Medan vi äter lunch tittar vi på några av Williams kortfilmer, inspelade i tolvårsåldern. Sonia och jag väljer direkt ut Williams skräckfilm om Tyrannosaurus Rex som vår personliga favorit.
I maj 2010 började han videoblogga på Youtube-kanalen Lilla bloggen. Det är främst från Youtube vi känner till William, men efter succén med vloggandet fick han chansen att göra flera program - Williams lista, Scener ur ett tonårsliv och Hoppas farfar dör. Parallellt med karriären har han gått teaterlinjen på Midgårdsskolan.
Du har nyligen hållit på med en pjäs om främlingsfientlighet, berätta mer om det projektet!
– Pjäsen var klassens slutproduktion. Vi kom på att vi alltid satt i klassrummet och pratade om främlingsfientlighet. Det dök upp i media, i nyheterna, sen skulle vi ju ha ett nyval även om det blåstes av, förintelsens sjuttioårsdag var aktuell... Vi ställde oss själva frågan, varför gör vi inte något av det här som vi är genuint berörda av? Istället för att försöka hitta något nytt i Romeo och Julia eller en annan pjäs, så tar vi ett ämne som ligger nära oss och skriver en egen pjäs om det. Vi var femton personer som skulle komma överens. Jag satt med i manusgruppen.
Hur blev resultatet?
– Vi ville göra pjäsen ur ett perspektiv som inte var överberättat. Vi drev med vardagsrasism och oss själva, vilket jag var rädd för när vi spelade upp det... Ibland blir man rädd för att säga fel, att göra en skillnad på oss genom att markera olikheter, till exempel att jag är mörkare. Ibland resulterar det i att man inte vågar säga något alls.
Du har ju mest gjort humor, hur kändes det att göra drama istället?
– Det är något jag verkligen längtat efter. Jag har den där dramatiska sidan av mig själv som jag aldrig utforskat på djupet förrän nu. Man skalar av sig själv med drama, det är spännande att inte kunna gömma sig bakom sig själv. Om jag blir skådespelare vill jag ju att det är historierna, inte genren, som definierar vem jag är och vad jag kan göra.
Det är bara några månader sedan Musikhjälpen avslutades, där William arbetade som resande reporter.
– Det var verkligen så omtumlande. Ena dagen satt jag i Moçambique med en ensamstående kvinna som var HIV-positiv och väntade på sina barns provsvar... nästa dag var jag i buren i Uppsala med Petter och alla tv-kameror, och bara grät. Det var helt bisarrt, kontrasten var overklig. Jag fick verkligen det där perspektivet alla säger att man ska få. Det gjorde ont, men det var viktigt att uppleva.
Upplevde du stigmat om HIV-positiva i Moçambique?
– Absolut. Det kan jämföras med 80-talets Sverige, häxjakten på homosexuella. Samma stigma finns i Moçambique. Familjekulturen är otroligt stark och man har ett starkt band till varandra. Säger man att man har AIDS eller HIV så smutsar man ner familjenamnet. Då är man hellre tyst, man håller hellre käften än att bli skuldbelagd. Skammen resulterar i att många struntar i mediciner och accepterar sitt öde. Vi var på en av Maputos största kyrkogårdar, det fanns hur många gravstenar som helst. Så många har dött i HIV utan att våga säga något. Det finns en välsignelse och en förbannelse med situationen - förbannelsen är ju att folk blir sjuka men välsignelsen är att det är attityden det är fel på. Man måste in och röra om, försöka arbeta bort skammen. Sjukdomen går att bromsa.
Williams senaste projekt är SVT Flow-serien Låt oss ställa till en scen. I sju avsnitt träffar William kända svenska skådespelare och pratar om bland annat prestationsångest och passionen för yrket.
– Jag ville göra något mer än bara ett program där jag träffar kändisar. Jag ville få prata om prestationen, drömmarna och passionen med legenderna. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig, liksom "här kommer jag och är 18 och ska träffa alla idoler", men de var nyfikna tillbaka. Alla var så öppna med sin sårbarhet, det blev väldigt fint. Det var så intressant att träffa dem. Jag tror att den starkaste upplevelsen var tillsammans med Cecilia Frode och Krister Henriksson. De jobbar ju inte som skådespelare, de ÄR skådespelare. För dem var det mer än bara en karriär och jag kan verkligen förstå passionen som genomlyser allt. Det blev en kontakt som inte går att förklara.
Williams youtube-kanal hittar du här!
Här kan du se Hoppas farfar dör!
Text: Alexandra Shafranov
Foto: Sonia Siriopan
