Usch, väckarklockan ringer och jag försöker tvinga mig upp från sängen.
Platsen efter honom är fortfarande varm, helst skulle jag bara
vilja ligga kvar och gosa med hans sida utav sängen.
Istället för att bege mig hem till min pappa. Han är min fristad,
hos han känner jag mig alltid trygg och glad.
Skit också, bussen är försenad som vanligt, men jag orkar verkligen inte
gå den där långa biten hem. Hela jag är lat, varför ska just jag vara det?
Kan inte jag få vara som alla dom där andra, fint dukat bord när dom kommer hem och välstädat varje dag, inte en enda dammpartikel... men det är ju i bara mina drömmar.
Musiken, musiken gör mig alltid så glad. Han & musiken måste samarbeta tror jag. Dom vill få mig att må bra, men kommer det någonsin att hända? Jag försöker gräva bort sanden men den åker tillbaka hela tiden. Och när jag fyller på med vatten i gropen försvinner vattnet tillslut. Inget stannar kvar, inget vill bli bortglömt! Helst av allt skulle jag vilja kasta allt i den mest ruttna papperskorg som existerar!
Stänga locket och fortsätta gå. Jag tittar upp mot himlen och ser fåglarna flyga så fritt.
Säg mig, kommer jag någonsin känna mig så fri?
En person knuffar till mig, mina dagdrömmar försvann & verkligheten var tillbaka. Bussen hade äntligen kommit och jag klev på, letade mig fram till den mest skylda platsen, satte mig ned och vred upp högsta volym. Jag klev av bussen och började gå den lilla bit som
var kvar tills jag var hemma - DÄR. Jag vill inte, nu kände jag hur
jag ville börja springa så långt att mina ben inte orkar bära mig mer.
Så långt vill jag vara ifrån dig och den där ölen... den där ölen som
har tvingat dig att dra i mitt hår, slå mig, förnedra mig, spotta på mig!
Jag vill inte uppleva det här mer, jag vill flytta hem till honom och gosa in mig i hans underbara doftande kudde, glömma dig, och leva med honom. Han som inte tar till ölen som tröst, han som aldrig kommer slå den han älskar.
Men en sak ska du veta, den dagen jag mår som bäst, då flyger jag som fåglarna.