En kärleksförklaring till Bruce Springsteen

Jag har i mina dagar endast hört ett bra svar på den här frågan, och det svaret har endast skrapat på ytan på vad det innebär att vara ett hängivet Springsteen-fan. Brian Fallon, sångare i bandet The Gaslight Anthem berättar i en intervju om sitt möte med albumet Born To Run: ”Inside that casette was the ticket out, that gave me hope growing up, this is like the key to the engine, this one's gonna get me out.” Brian Fallon slår huvudet på spiken. Om det är någon som gett mig hopp under min gymnasieskolgång, som varit så fylld av ångest och otrygghet, så är det Bruce Springsteen.

Jag kommer ihåg en tidig morgon i november 2008. Det är mörkt ute, det regnar och jag ligger efter i en hel drös med skolarbeten. Ångesten ligger som ett moln över mig. Min iPod väljer då att spela låten Hungry Heart, tack vare the miracle of shuffling. Eftersom detta också är en live-version som spelas hör jag hur Springsteen peppar publiken och får dem att sjunga med. Jag får ett stort leende på mina läppar, jag ler länge också. Jag försöker dölja mitt leende med mina händer eftersom samtliga på bussen kan skåda det. Jag glömmer nu plötsligt bort var jag befinner mig någonstans. Nu är jag i min drömvärld och jag fylls av ett lugn. Tyngden på mina axlar har lyfts. När jag går av bussen märker jag att jag håller huvudet lite högre upp och att jag går med rakare hållning. Jag kanske kan klara mig genom den här dagen trots allt.

Springsteen började verkligen betyda något för mig när jag såg filmen Reign Over Me för några år sedan. Filmen, med Adam Sandler och Don Cheadle, är egentligen en rätt medioker rulle men i en scen berättar Sandler för Cheadle hur han förlorade hela sin familj - fru, barn och till och med hunden - i attackerna vid 9/11. I bakgrunden spelas låten Drive All Night och jag började helt sonika storböla. Notera nu att den här scenen inte alls hade funkat utan den här låten, min svarta humor hade nog faktiskt fått mig att börja skratta om jag såg Adam Sandler i skägg och långt hår gråtandes. Men låten bidrar till en slags melankoli som scenen behöver för att fungera. Nu, cirka tre år senare, har jag spelat Drive All Night hela 334 gånger i iTunes.

Min första konsert med Springsteen var på Ullevi sommaren 2008, och efter mycket efterforskningar och bootleg-lyssnade innan konserten så insåg jag att chansen att min absoluta favoritlåt ska spelas är mycket, om inte extremt, liten. Den hade spelats en gång under 2008, och innan det så spelades den senast 1980. Men efter en av Springsteens så kallade "radioklassiker" I'm On Fire hör jag hur den gamle trummisen Max Weinberg (från husbandet i Late Night with Conan O'Brien) räknar in med sina trumpinnar – detta blir med all säkerhet en lugn låt. Jag hör då de första ljuva tonerna på Roy Bittans piano och jag kan knappt tro det. Drive all Night spelas. I 9 minuter och 44 sekunder så är jag helt tyst, jag är i ett euforiskt tillstånd. När Clarence Clemons spelar sitt saxofon-solo så fäller jag en liten tår – det är första gången jag någonsin fäller en tår framför någon av mina kompisar, och hittills den enda gången.



När jag sitter och skriver detta har jag hunnit se Bruce Springsteen live fem gånger, jag har stått i rusk och regn för att få de bästa platserna, och det har varit värt det varje gång. Ovannämnda är bara två av säkert hundra betydelsefulla Springsteen-upplevelser jag har haft hittills, jag skulle kunna sitta i evigheter och skriva om Bruce Springsteen och allt runtomkring honom. Men jag får helt enkelt spara det där snacket till obskyra Springsteen-forum, där jag hängivet och passionerat kåserar om min största idol på heltid.