En lat kontorsråttas tankar

Kanske har jag bara mig själv att klandra, eftersom jag inte sökte något jobb. Är jag verkligen så himla lat att jag väljer den bekväma vägen, framför den roliga? Bara för att vi äger ett familjeföretag så betyder ju inte det att världen stänger mig ute. Familjeföretaget stänger inte mina dörrar, det gör däremot min lathet.

Jag vill inte klaga, men va fasen, jag är 17 år och har skollov, måste jag verkligen sitta i en tråkig lokal och rensa papper? Jaja, vi har det jättebra som får (är tvingade!) att gå i skolan och bla bla bla. Tänk på barnen i Afrika, och återigen bla bla bla. Men, kan vi verkligen jämföra våra liv med dom i andra länder? Är det ens rätt att jämföra sitt liv med sin bästa kompis?

Nej, inte om du frågar mig. Klyschan är lite väl sliten, men alla är vi unika, faktiskt. Redan när vi ligger i magen så utvecklas och formas vi till olika människor. Vi blir placerade i ett liv, som man ska försöka göra till sitt eget. Jag har blivit lat (fast det skyller jag på pappas gener), medan min kompis söker jobb som en tok. Klart jag blir avundsjuk på hennes energi till jobbsökandet ibland, men det är så det är. Jag är jag, hon är hon.

Men å andra sidan så har jag energi till annat. (Som till exempel att orka klaga när jag sitter där med alla flygande papper omkring mig?) Nej, men jag lever. Och jag lever inte för jobbet, jag jobbar för att kunna leva det liv jag vill.

Jag har sagt till mig själv att jag inte tänker stanna på företaget för alltid, det är bara just nu när jag är för lat (och ung?) för att söka ett riktigt jobb. Men innerst inne är jag riktigt orolig över att jag och brorsan stannar kvar på företaget, eftersom det är vi som kommer ta över det när mamma och pappa pensioneras. Fast orka oroa sig över det nu, det blir som det blir.

Fast tills mammas och pappas pension ska jag ha tuffat till mig lite och se till att jag lever för att jobba, och jobbar för att leva. Man måste trivas med sin vardag, annars är det bara ett stort slöseri med livet.

Då drar vi slutsatsen: Var lat när du känner för det och ta vara på din energi, när du känner för det. Lev din egentligen bekymmersfria ungdom, helt enkelt. För hur ska du kunna träffa kompisar när du är 95 år och det enda du orkar göra är att dregla?