En resa till Beijing

Min rumskompis och jag bestämde oss i början av april för att ta en romantisk weekendresa till Beijing. Vi bestämde oss dessutom för att, från Shanghai till Beijing, resa med klass. Därför valde vi att spendera fjorton timmar på ett tåg, sittandes på ”hard seats” (det billigaste biljettalternativet som vi kunde få tag på) samtidigt som en mängd kineser utan platsreservation stod upp i gången och trängdes under hela resan. En lycklig skara kineser hade dock haft rejäl tur och fick den exklusiva platsen utanför toaletterna, där de lugnt kunde sträcka ut sig och blockera vägen för alla som skulle fram.

Väl framme i Bejing, naturligtvis fräscha och utvilade efter tågresan, lyckades vi hitta vårt hostel som var över förväntan. Till skillnad från hålen i golvet på tåget fanns det faktiskt helt normala toalettstolar, något som jag har börjat uppfatta som ren lyx. Sängarna var dessutom mjukare än tågsätena (vilket absolut inte innebar att de kunde definieras som ”mjuka”) och det enda irritationsmomentet var en tystlåten engelsman som gick runt och sa ”bugger, bugger” för sig själv vid helt omotiverade tillfällen.

Efter att ha fräschat till oss på traditionellt hostel-vis (läs: skvätt lite vatten i armhålorna) så gav vi oss ut för att hitta Himmelska fridens torg. Med en area på 400 000 m² var torget svårt att missa och det var precis som man kunde förvänta sig: en stor, plan betongyta med en massa folk. Det var även här vi upptäckte min rumskompis stora handikapp: hennes hår. En blonderad kalufs på Himmelska fridens torg attraherar en mängd fnittriga kineser som vill posera tillsammans med nämnda kalufs och vi valde därför att fly in i Den förbjudna staden, som är belägen precis bredvid torget. Jag måste medge att det var mäktigt inuti Den förbjudna staden men en sak man bör tänka på är att det krävs förkunskaper för att kunna uppskatta alla delar av den. Risken är annars att det mest ser ut som en mängd likadana hus innanför lite murar.

Vi tänkte inte heller missa tillfället att se Mao Zedongs kvarlevor som finns inuti mausoleet på Himmelska fridens torg. Och döm av vår förvåning när vi inser att vi antagligen ser den första välordnade kön i Kina sen vår ankomst åtta månader tidigare! Bara kön till mausoleet i sig var spektakulär nog för att stilla min hunger för turistattraktioner, men innan vi visste ordet av var vi helt plötsligt innanför dörrarna till byggnaden. Människor trängdes för att lägga blommor vid en staty av ledaren och strax därefter leddes vi in i ett litet rum. Spänningen steg, surrandet i kön ökade och vi drog alla efter andan. I mitten av rummet kunde jag urskilja något som såg ut som en orange docka draperad i den kinesiska flaggan, och två sekunder senare stod jag helt plötsligt ute på torget igen. Allt gick så snabbt att jag knappt hann med att registrera upplevelsen och att se Mao Zedong var helt klart mer fascinerande i teorin än i praktiken. Men nu kan jag i alla fall skryta med att jag har sett hans lilla, konserverade kroppshydda.

Vår guide.

Ett besök i Bejing är naturligtvis inte komplett utan en vandring på Kinesiska muren. Vårt hostel anordnade en tur till, som det så mystiskt lät, "en hemlig del av underverket". På morgonen blev vi infösta i en liten minibuss ackompanjerade av hardcore-turister i vandringskängor och sportiga solglasögon. Efter tre timmars skakig färd kom vi fram till ett berg och vi fick för första gången se vår guide: en 75-årig kvinna som var 145 centimeter lång. I början oroade jag mig för hur den här kvinnan skulle klara av vandringen utan att falla ihop död på marken, men allt eftersom tiden gick blev jag mer och mer orolig för min egen hälsa. Det var brant, riktigt brant, men vår guide fortsatte med lättsamma steg klättringen uppåt. Flåset i gruppen ökade och någonstans här bestämde sig en ryss i turistgruppen för att försöka få mitt telefonnummer. Att vänta tills marken inte längre var nästintill lodrät kom naturligtvis inte på fråga så jag fick artigt flåsa fram en siffra i taget medan jag snubblade över stenar och buskar. Jag lyckades dock bli av med honom någon minut senare då vi, efter ungefär en timmes klättring, kom upp till muren. Det var otroligt vackert och vi var nästintill ensamma i landskapet. Vi stötte dock på en halvdöd gubbe med käpp, och en av de eviga frågorna i mitt liv kommer efter den dagen vara: Hur kom han upp dit?

Vi vandrade på muren i totalt tre timmar. Jag måste säga att turen dit var det absolut bästa med Beijingresan och det är således något jag verkligen rekommenderar. Undvik de typiska turistställena – att leta efter de mindre (och något kufiska) utflykterna är definitivt värt ansträngningen.

Efter en snabb tur ut till OS-området (som för övrigt ser ut som en stor jordhög i nuläget) hade vi bara en sak kvar att göra i Beijing: nämligen att leta efter Fredrik Reinfeldt som befann sig på statsbesök samma helg som vi var där. De svenska flaggorna på Himmelska fridens torg vittnade om hans närvaro och vi smög oss försiktigt fram till den närliggande regeringsbyggnaden. Efter att ha blivit nekade tillträde till en gata strax utanför såg vi en massa suspekta, svarta bilar samt ett TV-team och drog naturligtvis slutsatsen att Fredde måste befinna sig där inne. Efter lite överläggande funderade vi på att gå fram till vakterna och förklara att Reinfeldt är vår landsfader i stil med Mao så att vi ska bli insläppta, men vi nöjde oss med att, lite kärleksfullt och patriotiskt, skrika ”borgarsvin” innan vi återvände till vårt hostel för att packa våra väskor och bege oss till tågstationen.



På tåget tillbaka till Shanghai orkade jag knappt bry mig om kvinnan som invaderade mitt svenska, personliga utrymme genom att luta sitt huvud mot min axel eller mannen som åt medhavd kyckling ur en plastpåse och spottade ut kycklingben på golvet. Tydligen hade vår Beijingresa även sammanstrålat med Celine Dions besök och vi hade ett av hennes största fans mittemot oss. En muskulös kines med hård blick och cool frisyr bar stolt på en Celine Dion-tröja (med tillhörande brosch) och envisades med att spela hennes största hits på sin telefon samtidigt som han sjöng med på felaktig engelska och franska. Så till tonerna av ”Je t’aime encore” och ”The Power of Love” somnade jag utmattad på ett hårt säte med en väldigt fin Beijingresa bakom mig.