En saga om en flicka

”En våldsam känsla
Härjar i min kropp
Jag kvävs
Har svårt att stå ut
Jag försöker andas
Och hitta hopp
Försöker döda min skräck
Vill få ett slut.”

Jag har länge haft en känsla av meningslöshet och tankar om livet har kretsat likt en hök runt min hjärna. Alla har väl någon gång haft den där känslan och de där tankarna, men jag tror nog att det har gått längre än så för mig. Jag har alltid haft svårt för att göra livet lätt för mig och därför har jag alltid en tendens att ge upp och bara släppa taget om allting som jag lyckats bygga upp.
Jag har alltid varit en tyst och försiktig flicka som mest går i alla andras fotspår. Jag följde mina kompisars beslut och viljor och blev därför en mycket populär kompis. Visst pratade jag och skojade, men alltid på andras villkor. Jag förstod det inte då, men jag inser det nu. Jag blev ofta bråkad om som kompis och jag for mycket illa eftersom jag ville vara alla till lags. Jag vågade aldrig säga ifrån eftersom jag var livrädd att såra någon eller göra någon arg.
Jag bodde i en familj där min storasyster tog mycket plats, även min plats. Jag försökte säkert göra mig hörd och synas i början men tillslut gav jag upp och började stamma istället. Jag minns inte mycket av den tiden, mer än att jag hade mina kompisar och att vi hade våra sattyg för oss. Jag förstod inte då att mina kompisar bestämde så pass mycket över mig och jag tror säkert inte de ville mig något illa, men eftersom jag var så försiktig blev det att jag gjorde som de sade.

”Ett skrik ut i mörkret
Allt är tyst
En bloddroppe på naken hud
Allt är tyst
Muskler så starka
En vilja så stor
Ett skrik i intet
En vilja att kunna
En begäran att få
En bön om allt
En tår av ensamhet.”

När jag blev äldre hade jag inget självförtroende överhuvud taget när det gällde mig själv och mitt utseende. Jag kände mig obetydlig och ful, vilket fick mig att ge upp och sluta kämpa. Jag avskydde mig själv och det drog mig ännu längre ner i mitt eget lilla mörker, i min egen lilla värld. Jag skrattade utanpå och hatade mig själv inuti. Jag skrek av ilska och tristess för att jag aldrig kunde ta tag i mig själv. Jag satt hemma för mig själv på helgerna, skyddad från den hårda värld jag faktiskt levde i.
När mellanstadiet började blev utseendet viktigare och det gjorde mig skräckslagen. Jag var omtyckt men absolut inte på det sättet. Jag var inget vackert barn och det visste jag mycket väl. Jag var liten och rädd och ville stänga ute omgivningen som fick mig att må så dåligt. Självklart gick jag i mina vänners fotspår och sminkade mig och skapade ett hårt skal mellan utsidan och insidan. När mellanstadiet gick mot sitt slut lovade jag mig själv att skärpa mig. Inom mig fanns en tanke; om jag inte tar tag i mig själv kommer jag aldrig klara högstadiet. Vid det laget hade jag förvandlats till en olycklig flicka som dolde sig bakom smink och blonderat hår.
Men tanke på hur osäker jag redan var, var det inte konstigt att jag var livrädd inför högstadiet. Jag hade blivit splittrad från mina kompisar och skulle inte komma med någon alls från min gamla klass. Trots det tog det inte lång tid tills jag hittade min bästa vän, Emma. Hon var inte alls lik de andra kompisarna som jag innan umgåtts med. Hon var inte ute efter att bestämma över mig, hon var ute efter en vän. Hon fick mig att känna mig säker med mig själv och hon lyckades sakta slita upp mig från det mörka hål som jag befann mig i.
Jag är inte längre lika rädd för att träffa nya människor, men jag är alltid i behov av att vara med folk som jag känner mig trygg hos. Den lilla rädda flickan finns fortfarande kvar i mig och hon pratar med mig ibland. Jag måste vara sträng och säga åt henne att hålla tyst, för hon är inte bra för mig. Hon försöker övertala mig om att världen vill mig ont och att jag ska ge upp. Men var gång jag gör någonting jag inte skulle ha vågat innan krymper hon och kanske, någon gång i framtiden, kommer hon somna in för gott och finna ro med den omgivning som ges till mig.

”Folk ser på mig under tystnad
Folk ser med menande blickar
Jag har ej förmåga att läsa tankar
Men jag kan läsa era blickar
Jag vet vad ni tycker, vet vad ni ser
Låt mig leva, låt mig vara
Det finns ingenting ni kan göra
Jag ser ut hur jag vill
Jag gör vad jag vill
Det finns ingenting ni kan göra
För att ändra på mig.”