Ett kompakt mörker

Han lyckades efter många om och men att trilska fram händerna som legat längs med sidorna av kroppen hela natten. När han så småningom fått fram fingrarna till det lilla hål i sovsäcken som var ihopdraget med resår, där hans ansikte legat blottat mot den förrädiska kölden hela natten, råkade han komma åt sin näsa med handflatan och han blev med ens mer vid medvetande när han insåg att han inte hade någon känsel. Med båda sina smutsiga händer bände han upp det resåråtsnörda hålet och andades sakta in i ett försök att undvika hyperventilering. Kylan började tränga in under den relativt varma ryggsäcken och han skakade lätt. Det blåste lite i andra änden av rummet, det måste vara någon som lämnat ett fönster eller en dörr öppen. Med de torgvantsbeklädda händerna, som han visste skulle ha någorlunda känsel några minuter till, rörde han nu sakta över ansiktet, klämde och kände, och upptäckte att ögonen var stängda trots att han förgäves försökte öppna dem. Han bestämde sig dock för att göra ett försök , det var bara tvunget att lyckas, vad skulle han annars ta sig till?

Han placerade tumnaglarna under ögonen och med pekfingrarna tryckte han nu upp ögonlocket. Ögonfransarna satt fast ordentligt i varandra och finmotoriken började nu svika honom, men med ett sista ryck gav frosten med sig och ögonen öppnades. Fortfarande becksvart, men till råga på allt kände han nu hur hans ögonlock började dunka och ömma. Han formade händerna till en kupa framför munnen och blåste, och för en halv sekund blev händerna något så när varma men efter denna halva sekund kändes de nästan kallare än vad de varit innan. Han rullade runt på mage och kände med händerna på de frostiga, smutsiga golvplankorna. Frosten smälte under hans händer när han lade handflatorna plant efter det gropiga träet och han visste att vattnet som bildades på hans fingrar snart skulle frysa tillbaka till att bli frost. I en armhävningsliknande rörelse hävde han sig upp på knä och stod nu på alla fyra och andades tungt, kände iskylan ilsket leta sig ner i hans lungor och pressa ur den lilla luft som fanns där. Och det var nu det slog till; huvudvärken, illamåendet och ångesten. Plötsligt blev lukten av billig vodka och t-sprit honom övermäktig och han kände sig vimmelkantig. Han svajade lite där han stod på händer och knän och spottade upprepade gånger. Det var omöjligt att kräkas sedan år tillbaka, han mindes faktiskt inte senast han fick något annat än surt, kallt, gammalt kaffe och sprit att stoppa i munnen.

Händerna trevade sig nu ner i jackfickan som var stel av köld och smuts. Skulle han ta av sig den skulle den nog kunna stå upp av sig själv vid det här laget, den hade aldrig blivit tvättad. Han satte sig på huk och med skakiga händer och siktet inställt på en enda sak trevade han efter tändsticksasken som låg där tätt innesluten mellan de dåligt dunfyllda nylonväggarna. När han fått tag i den och ryckt ut den i kylan igen insåg han att han bara skulle ha en enda chans. Skulle han misslyckas på första försöket skulle han aldrig lyckas uppbåda någon motivation att försöka igen. Det var nu eller aldrig. Han lyckades ruska asken så pass mycket att den öppnades och en tändsticka föll ned i hans skakande hand och på något vis fick han direkt grepp om den mellan tummen och pekfingret. Han tittade på det ställe i handen där stickan borde finnas och kände sig förbryllad. Bakfyllan gjorde sig påmind och han grimaserade illa, formade pannan i ett veck och rynkade munnen. Han kände sig maktlös och kände att det inte spelade någon roll.

Han förde den röda fosforn mot askens plån och snärtade till med handleden. Det blev tyst. Men efter ett ögonblick reagerade hans ögon på något de inte sett på flera timmar, ljus. Ljuset flammade upp från den nätt centimeterlånga trästickan och han försökte nu vänja sig vid det samtidigt som han blickade ut i det som omgav honom. Han kände inte igen sig över huvud taget, han hade aldrig varit på just den här platsen förut även om han varit på många platser just liknande denna. Och synen som mötte honom var nästan svartare än det kompakta mörker som omgivit honom i hans blindhet. Han befann sig i en sjaskig och dragig liten trästuga. Kanske var den omkring 15 kvadratmeter stor, fastän han inte hade en aning om vad en kvadratmeter var, det hade han aldrig fått lära sig. De låg packade som boskap allesammans, medelålders män och kvinnor han aldrig sett tidigare fastän de var precis som den här platsen, han hade sett många ansikten som deras i sina dagar. Slitaget i deras rynkiga hud var påtagligt, djupa fåror som vittnade om misslyckanden, misär och många nätter som denna. Alla hade de minst fem lager med trasiga kläder och om inte lukten från den brinnande träflisan hade tagit överhand hade han förnummit odören av svett, gammal fylla och lera.

De dåligt hopspikade plankorna som skulle bilda golv, väggar och tak drog något fruktansvärt. Utanför ven den ryska vinden och snön piskade mot de sönderslagna fönsterrutorna. Samtliga kroppshyddor i skjulet var täckta med ett lager snö och han försökte hinna luska ut hur många av kropparna som inte längre var fyllda med en, om än liten, men befintlig livslåga. Men i samma stund som han räknat till ”tre” slocknade hans egen låga. Inte den inuti honom, nej, men han visste att han under dagens lopp skulle försöka döva den lågan så gott det gick. Med diverse alkoholhaltiga drycker och en cigarettfimp om turen ville sig, i hopp om att lågan en dag skulle slockna medan han lugnt och tryggt i ett rusigt tillstånd försvann in i drömmen.