Ett ögonblick ur en kulturs död

Varje medium har i dag – främst via teknologin – kunnat användas som ett simpelt verktyg för vem som helst. Under exempelvis Bachs tid gavs de bästa verktygen åt de bästa konstnärerna, medan de som inte hade talang heller inte fick tillgång till instrumenten, orkestrarna och publiken; varför skulle de? Nu är förhållandet ett annat, där vem som helst, oavsett egentlig expertis, kan göra musik och ge ut densamma, oavsett hur inkompetenta de är. Vem som helst, oavsett inriktning, kan skriva en bok, kan göra en film, kan måla en tavla.

När alla grupper får skapa inom alla medier, blir förhållandet mellan talang och resultat bisarrt; talangen finns fortfarande i mycket små mått, men resultatet, även från den talanglösa majoriteten, gör att vi alla överhopas med värdelös musik, oduglig litteratur, usel film och tråkig konst. Kulturen urholkas i takt med att man ger utrymme för en allt större tolerans för skapandet; resultatets kvalitet spelar inte längre någon roll, så länge en större mängd människor kan leka med medier de inte har talang för, och på sätt bidra med ytterligare bränsle för en industri, som bara bryr sig om hur mycket deras ”nya och revolutionerande” prylar och manicker bidrar med i intäkter.

Denna industri – som bara tänker på ”konsten” som en färgglad estetik att locka konsumenter med – har nu senast insett att vad hedonistiska massor vill ha, är inte längre bara de spektakulära föreställningarna; nu vill konsumenten själv kunna skapa, vare sig han kan eller ej. På det här sättet skjutsas vem som helst in i prylmakarnas standardiserade värld, och vi får ”konstnärer” som bara fragmentariskt uppfattat vad det ena eller andra mediets ideal är. När god konst skapas, är det vanligtvis resultatet av en konstnärs aktiva väg mot perfektion inom sitt eget område. Nu är det i stället så att en yttre makt, likt en exoterisk troslära, ger den okunnige vägledning: vad är den väsentliga skillnaden mellan ”bli medlem i vår sekt och vi lovar att även du når paradiset!” och ”köp vår produkt och vi lovar att även du kan göra en låt!”?

Samtidigt märker vi medias fascination vid s.k. underbarn, som från tidig ålder utvecklas till virtuoser inom ett område, mestadels musiken. Att i princip ingen av dessa har förmågan att skapa själva bryr man sig inte särskilt mycket om. De kan spela Mozarts stycken till perfektion, men kan inte likt Mozart skapa egna verk av kulturellt värde. Man underhåller en kulturs gamla höjdpunkter, men kan likt senare slavdynastier inte hålla kvar kulturens potential i viril kurs.

Konstnärer förr red oftast på en kultur med resolut riktning, varifrån deras fötter fann mark att kontinuerligt skapa och hålla hög produktiv standard livet igenom. De gånger vi ser stora konstverk i dag, stammar de ofta ur en ungdomlig glöd, som ibland inte ens en så nedgången kultur som vår kan ta ifrån oss under våra tidiga år. Men när dessa glödande klot väl avlossats, finns ingenting att föra dem vidare på samma bana, varför glöden slocknar, verken tappar i kvalitet och alla undrar varför.

Men är inte all kultur och konst relativ? Det har kommit att bli en modern uppfattning att det inte spelar någon som helst roll hur ett konstverk är utformat, eftersom det bara talar till vår subjektiva uppfattning, som alltså skall vara av lika stor betydelse som alla andras tolkningar. ”Fin” konst är inte bättre än populär sådan, som alla kan ta till sig. Att en sådan reaktion uppstår är kanske inte märkligt med tanke på att denna elitism kvarstår även inom vad vissa kallar modern konst. Men i längden skapar uppfattningen om ”den egalitära tolkningen” ett tomrum som gör konsten meningslös. Man säger att elitismens hävdande om att ”min upplevelse av Rembrandt är viktigare än din upplevelse av valfri ’låg’ konst” är föråldrad och orealistisk då man inte kan veta något om en annan människas upplevelse.

Men är inte förmågan att med sitt sinne begripa en mer komplex konstskapelse ett tecken på en mer sofistikerad mental karaktär? Om vi utgår ifrån den vida definitionen att konst är en metaforisk formulering av en personlig upplevelse av världen, så drar komplex konst till sig människor med en förmåga att begripa så mycket mer av hela den komplexitet som verkligheten utgör. En konstnär av förfinad själ kan bara till fullo kommunicera med en jämlike. Denna övergripande förståelse är förstås bara ett behov och nödvändighet hos en minoritet människor, som rimligtvis tillhör ett högre skikt av samhället och driver detsamma i en bestämd riktning. Denna objektivism inom konsten är till sin natur antiegalitär och förstås inte en populär uppfattning i dag.

För att återkomma till massornas skapariver, så är det just situationen att de är den prioriterade målgruppen och deras verk den prioriterade ”konsten”, som är problemet. Det är plötsligt dessa som håller i facklan för vårt samhälles högsta utsikter och kapacitet, inte de komplexa konstverken för de intelligenta ledarna. Eftersom avsaknad av en strävan uppåt, bara leder nedåt – det finns mellan evolution och degeneration inget mellanting – så urartar hela vårt samhälle. Redovisningen ovan är ett av många symptom.