Filmer du bör se #4: The Others

Året är 1945 och vi får snart reda på att allt tjänstefolk plötsligt - över en natt - har lämnat kvar Grace och hennes båda barn Anne och Nicholas ensamma på en herrgård på Jersey. Graces man Charles har ännu inte återvänt från kriget. På dörren knackar i stället tre okända tjänare på dörren och beviljas arbete. Men snart händer märkliga saker - huset tycks i det närmaste hemsökt - och Grace och barnen har ett vagt, förträngt minne om att något särskilt hände i samband med att det tidigare tjänstefolket försvann.

Grace visar hur man stänger inne fantasi.

Grace är en djupt troende kristen som uppfostrar sina barn i den bibliska läran. Barnen i sin tur lider (även om det inte ser så ut) av xeroderma pigmentosum, en sjukdom som gör att de inte tål solljus något vidare. Därför låter Grace alltid mörklägga (med allt vad ordet innebär) vägen in till de rum där hennes barn befinner sig, på det att de inte skall drabbas av sår, blåsor och kvävningsdöd.

För att Grace inte skall få migrän skall det dessutom vara tyst i huset; ingen radio, telefon eller dylikt finns i byggnaden, inte ens elektricitet, som de lärt sig leva utan på grund av kriget. De är alltså så isolerade från omvärlden att det nästan blir löjligt. Det faktum att huset befinner sig på en dimhöljd ö förstärker symboliken ytterligare.



Det är som om regissören och manusförfattaren Alejandro Amenábar fick för sig att filma Platons grottliknelse, men samtidigt låta den maskeras som en klassisk spökhistoria. Här är huset liksom en sinnebild för den mänskliga själen, vari Grace öppnar och stänger dörrar som om vore de synapser mellan hjärnceller: "No door must be opened without the previous one being closed first." Men som passerskan fru Mills säger: "If you never expose them to daylight, how do you know they’re not cured?"

Barnen har hur som helst lite "konstiga idéer", vilket den välmenande Grace då rakt inte uppskattar. Särskilt den orädda, kritiska och uppenbart intelligenta Anne tycks vara den enda som ser "den andra sidan", långt bortom de fanatiska motsägelser som bokstavligen driver en till vansinne (just i den här filmen är det Bibeln som får sig en känga). Barnens modiga upptäckter luckrar så sakteliga upp sanningen bakom vad som egentligen har hänt, och upplösningen ger på ett överraskande och effektivt sätt en definitiv udd åt Amenábars hela filosofi.

Grace instängd i sig själv.

Skräckeffekterna kan tyckas meningslösa i det här sammanhanget, och nog är de lite lama, men när man väl förstått att filmen behandlar ett sätt att illustrera dogmatisk psykologi (som nu får huvudrollen i en skräckfilm!) och vägen mot intellektuell utveckling, så är det som om alla skräckfilmsklichéer i stil med oväntade ljud, mörka rum, plötsliga klipp och dialoger av typen "There is something in this house" parodiskt radas på varandra för att vi skall kunna skratta rått åt epistemologiska villfarelser. Döden och förintelsen lär oss det nya.

Rollkaraktärerna är inte fullt så djupa som det skickliga skådespeleriet vill få oss att tro, men idén till manus är intressant och riktigt rolig - det är den stora behållningen. Och visst är det smart.