Filmer du bör se #5: 2001: Ett rymdäventyr

Men vi tar storyn först, i den mån det finns någon. 2001: Ett rymdäventyr börjar … från början. Eller rättare sagt för några miljoner år sedan. I ett dammigt ökenlandskap lever en skock apor som tillbringar dagarna med att skrika, jaga och sova. Men en morgon när herr apa vaknar och gnuggar sig i ögonen står det plötsligt en stor svart monolitsten utanför grottöppningen. Stenen flyger sedan av någon anledning upp till månen, där människan några miljoner år senare (alltså i nutid) hittar den på nytt. När den hittas upprepas historien på nytt, men den här gången tar den istället kurs mot Jupiter och vi får alltså följa den besättning som skickas mot den stora planeten för att undersöka stenen. Och ja, som du märker är det inte speciellt logiskt någonstans, men så har ju Stanley Kubrick också sagt att om man förstår denna film, då har han misslyckats.

Det är dock inte bara för den obskyra storyn man ska se filmen, det är för att den är en av de mest speciella filmer som gjorts och är väl snarare ett konstverk än en regelrätt film. Allting går i ett extremt långsamt tempo och det sägs exempelvis inte ett enda ord de första tjugo minuterna.

Man leker lika mycket med ljudet och musiken som med bilderna. Vid vissa tillfällen består till exempel den enda ljudeffekten av en astronauts tunga andning, vilket gör stämningen tätare än Ingvar Kamprads plånbok. Filmen är även helt sjukt välgjord för att vara från 1968, och man får komma ihåg att människan vid den tiden inte ens hade landat på månen.

Under dessa 153 minuter hinner man utveckla ganska många känslor och mitt ansikte växlade mellan tre huvudsakliga ansiktsuttryck. Jag började med att sitta med öppen mun som en lobotomerad Linda Rosning och undra vad fan som egentligen skedde. Jag fick sedan den där intresserade och Janne Josefsson-lika ”det här vill jag veta mer om”-minen, varpå jag avslutade med det omotiverade och hjärndöda Pernilla Wahlgren-flinet där jag bara satt och njöt av bilderna och musiken som serverades.



Att sätta ett betyg på spektaklet är helt omöjligt och vad man tycker beror antagligen på vilken typ av människa man är. Medan filmen rullade funderade jag på alltifrån en etta till en femma. Vissa ser den antagligen bara som överpretentiöst rymdblaj, medan andra, som jag, tycker att den är en intressant och udda skapelse som ger oss fler frågor än svar. Det är med andra ord ingenting att dra på en fredagskväll med kompisarna, utan snarare något att titta på ensam en kväll med en espresso och en bit After Eight i mungipan.

Skåda nu den majestätiska trailern: