Filmer du bör se #9: Man on fire

Det visade sig dock vara en av de absolut bästa filmer jag någonsin sett och uttrycket ”Don’t judge a book by it’s cover” kom väl till pass. Filmen tilltalar mig inte bara genom att ta upp ett viktigt samhällsproblem – kidnappningarna i Mexiko – den har även ett av de allra fräschaste och mest unika bildspråk jag någonsin sett.

Man on Fire verkar dock inte tilltala alla och många kritiker öste dynga över den speciella bildspråkstekniken …

Kliniskt intelligensbefriad och med ett epileptiskt bildspråk och en hysterisk klippning.
- Gunnar Bergdahl, Helsingsborgs Dagblad

Så vad sjutton är dealen med det helt maniska kameraarbetet? Man on Fire skulle ha kunnat vara en ganska oförarglig straight to video-action om inte hela crewet fått storhetsvansinne och bestämt sig för att leka med alla knapparna samtidigt. Och sen klippt hela rasket klockan tre på natten efter lika många gram kola.
- Tomas Hemstad, Nöjesguiden

… medan andra hyllade den:

Man on fire, som är regisserad av Tony Scott, är snyggt filmad med skakig kamera som lyckas fånga Creasys inre kaos.
- Caronine Aflalo, Bio.nu

Färger, åkningar, klippning och kameraplaceringar är i det närmaste det perfekta studieobjektet för den som vill lära sig skapa magi med kameraögat. Färgspelet, som man nästan kan säga att Ridley förfinade till mästarnivå i Black Hawk Down, spelar här en central roll, samtidigt som Tony gått steget längre i klippning och vridit upp tempot och energin i actionsekvenserna.
- Christian Magdu, dvdforum.nu

I Mexiko kidnappas ungefär ett barn i timmen av välorganiserade ligor som innehåller både mutbara poliser och korrumperade politiker. De skärrade föräldrarna pressas sedan på pengar, men eftersom inte alla har råd att betala den ofta överdrivet stora lösensumman innebär det att 70 % av barnen aldrig kommer tillbaka.

Man on Fire är baserad på en verklig händelse och tar upp just dessa kidnappningsproblem. En familj (Marc Anthony och Radha Mitchell), som inte har så mycket pengar men ändå vill skydda sin nioåriga dotter (Dakota Fanning) från kidnappning, ber Rayburn (Christopher Walken) om hjälp för att försöka skaffa fram ett skydd. För ett billigt pris anlitar han därför ex-yrkesmördaren och sin numera alkoholiserade gamle vän Creasy (Denzel Washington) som livvakt.



Till en början mår Creasy väldigt dåligt och kommer inte alls överens med dottern. Han börjar återigen supa och är vid ett tillfälle extremt nära att begå självmord. Efter ett tag börjar Creasy och Pita komma varandra närmare och med hennes hjälp lyckas han hitta livslusten igen. Creasy börjar utveckla faderskänslor för Pita och hjälper henne både med simträningen och läxläsningen.

Trots att han ständigt vaktar henne blir Pita efter en pianolektion kidnappad, och i tumultet som uppstår blir Creasy nedskjuten. När han vaknar på sjukhuset får han reda på att Pita är död, och som salt i såren får han även reda på att hon hade utvecklat någon slags förälskelse för honom. Livet rasar samman, både för Creasy och för Pitas föräldrar, och efter rehabiliteringen ger han sig ut på ett korståg för att hämnas på dem som har dödat henne.

Det verkligt innovativa i filmens bildspråk är den fina kontrasten mellan det dokumentära och det stiliserande. Precis som estetiken hos en Dogma-film verkar kameramannen filma slumpartat och lite hur han vill. Kameran flackar hit och dit, zoomar ut och in, och har ett rörligt och ostabilt fokus. Det dyker upp massor av dubbelexponeringar där två bilder rör sig ovanpå varandra och bilden blinkar även stundtals i vitt, som att det vore något fel på kameran. Detta gör att de stressiga och intensiva sekvenserna känns mycket mer trovärdiga och inlevelsefulla och det gör att man får chansen att dela karaktärens känsla av kaos och förvirring.

Efter kidnappningen och Creasys rehabilitering skruvas tempot upp avsevärt och går istället mot en högoktanig actionfilm full med hetsiga sekvenser och rått våld. Och det är just blandningen mellan ett vackert drama och en mastig actionrulle som på många sätt gör den så bra och unik.



Skådespelarna är alla väldigt trovärdiga, men de som sticker ut extra mycket är givetvis huvudrollsinnehavarna Creasy och Pita, och kemin dem emellan. Action brukar ju tilltala de mer explosiva och sensationslystna delarna av vårt sinne, men Man on Fire är också fruktansvärt stark och känslosam. Tack vare att det ges en hel timme till att utveckla handlingen blir man väldigt känslomässigt engagerad i de båda karaktärerna, deras relation, och till slut deras öde.

Frågan man kan ställa sig när man ser filmen är om det är rätt att helt osentimentalt avrätta kidnappare på löpande band. Gärningsmännen utför nog inte dessa dåd för att det är roligt, utan för att de är fattiga och är i ett desperat behov av pengar. Mycket utrymme lämnas också med all rätt till kidnapparnas känslor och de agerar inte bara som blodstörstiga och pengahungriga banditer. De gråter, bryter ihop och ber för sina liv.

Det läskiga är att jag, trots att det läggs krut på deras kvidanden, inte känner någon som helst empati för dem. Det grova våldet snarare ökar min tillfredställelse och jag delar Creasys starka hämndlystnad. Öga för öga? Ja, i den här filmen känns det faktiskt befogat. De tar ifrån Creasy den enda livsgnista han har kvar och hans sorg och ilska går rätt igenom rutan. Jag fascineras samtidigt som jag skräms av att jag på bara någon timme temporärt har förvandlats från en fullfjädrad pacifist till en dödsstraffsivrande pöbel. Här ställs moral och etik, kontra det naturliga och reptilhjärnabaserade behovet att hämnas, på sin absoluta spets.

Hur skulle man själv ha agerat i samma situation? Skulle man ha följt lagen och överlåtit fallet till (den korrumperade) polisen eller skulle man lyda sina egna djupt rotade hämndinstinkter?