Finalistnovell: Anemi

Anemi
Av: Thomas Rosmer

Rebecka satt i soffan och tittade på TV. Hon försökte hitta något bra program, men det kändes omöjligt bland eftermiddagstevens klena utbud. Handen som höll i kontrollen var späd, liksom hela hon. Hon hade en porslinsdockas sköra, kalla, bländande skönhet. Med stora, ljusgrå ögon, som alltid såg rakt på en – öppet men outgrundligt, utan uttryck. Det bleka ansiktet ramades in av mörkt, flödande tjockt hår, och intensifierades av smala, sjukligt röda läppar.

Ända sedan hon kunde minnas hade killar från skolan försökt närma sig henne. Men de blev oftast besvikna. Allt de gjorde bemöttes av samma förkrossande svala leende. De skämt och anekdoter som låtit så bra framför spegeln lät då bara patetiska. Modet svek, men då drev de flesta på sig själva till att stamma fram allt grövre fräckheter – vilket gjorde allting ännu värre. Rebecka själv tyckte inte att det var så farligt, men få män kunde stå ut med sig själva i hennes närvaro. Det var för pinsamt. De kände sig som clowner vilka försökte kurtisera Venus. Då var det behagligare med till exempel Josefin, hon med det tighta linnet, vars fnitter ekade genom korridorerna.

Rebecka tyckte om skolan. Det kändes fridfullt att gå till samma plats varje dag, följa ett visst schema och få bestämda sysslor med sig hem. Annars blev det sällan någonting gjort, mest lade hon hemma framför teven som nu. Hon försökte minnas senaste gången hon gjort något verkligen speciellt, men det var omöjligt. Det förgångnas landskap hade flutit samman till en oändligt tjock dimma, och hon blev trött bara av att gå där.

Hon väcktes ur sina drömmerier av att ytterdörren stängdes och låstes. Hennes mamma, Julia, hade kommit hem. ”Hallå där!”, ropade hon glatt. Till utseendet var hon mycket lik sin dotter, och många misstog dem för systrar. Men modern var mer kvinnligt sensuell, med utpräglade, fasta kurvor. Hennes ögon hade också en klar blå färg, till skillnad från dotterns grå.
Rebecka älskade sin mamma. Strax efter befruktningen försvann fadern, och Rebecka hade aldrig träffat honom. Så ändå sedan födseln hade modern ensam fått ta hand om henne.
Medan hon drog för persiennen frågade Julia hur det hade varit i skolan. Därefter ställde hon sig bakom Rebecka, som mumlade ”bra”, och lade en hand på hennes axel. Med den andra handen nystade hon långsamt upp Rebeckas sjal. Sedan böjde hon sig ner och omfamnade henne. Rebecka gjorde några halvhjärtade försök att värja sig.

Men modern bara kramade hårdare.

Hon drev in sina tänder djupt i Rebeckas hals. Det kändes som att två tjocka sprutspetsar stacks in i Rebecka. Det gick inte att göra något motstånd, modern var slingrad runt henne som en anakonda. Rebecka blundade. Sakta, droppe för droppe, kände hon hur hennes blod, hennes kraft, hennes liv, sögs ifrån henne. Men samtidigt var det som att morfin sprutades in – sinnet uppfylldes så av en slags tom ljuvhet. Hon svimmade.

***

När Rebecka vaknade var mamma i köket och lagade mat. Ett plåster låg på soffbordet. Det satt nästan alltid ett plåster vid hennes hals, noga dolt under en sjal. Om något lyckades beröva henne på både halsduk och plåster, sade hon att det var en insekt som hade bitit henne. Rebecka visste instinktivt att det modern gjorde mot henne var något man inte fick tala om, något naturvidrigt.

Dagarna sprang ifrån Rebecka, och hon hann inte ikapp en enda en av dem. Det var som hon haft insomni; hela världen var så färglös, kall och tråkig – hon hade aldrig någon ork. Ändå sov hon mer än halva dygnet, men sömnen gav ingen energi. Den var nästan utmattande.
Så passerade månaderna, tills den sommardagen kom då Rebecka fyllde arton år.

***

Gustav var ute på krogen med kompisarna. Han var bedårande, där han stod i centret av sin grupp. Det ostyriga, blonda hår hade något av havets vildhet i sig. Över sin smärta kropp med mörka stuprörsjeans, hängde en lång, färgglad skjorta. Det skapade intrycket av ständig rörelse – en slags mjuk dans vid varje steg han tog. I sällskap blev han på ett naturligt sätt fokalpunkten. Men det var inte för att han var mer högljudd och idiotisk än alla andra. Det var för att han var så fylld av liv; de gröna ögonen blixtrade i tusen skiftningar medan han talade, och varje ord färgades av en känsla. Det var omöjligt att inte ryckas med.

Som han var tämligen uttråkad av dem som så stolt kallade sig själva för hans vänner, irrade hans blick ofta förstrött omkring i lokalen. En av dessa blickar landade på ett par ljusgråa ögon. De långa ögonfransarna var ett svart spindelnät för Gustav - de slukade honom. Det var Rebecka han såg på, klädd i en röd klänning. På artonårsdagen hade följt med sina vänner för sin krogdebut.

Utan ett ord lämnade Gustav sin grupp och gick fram till henne.
Rebecka hade aldrig träffat någon som Gustav. De skämt och anekdoter han berättade var inte först tränade på framför en spegel, de sprang ur hjärtat. Han fick hennes svala leende att spricka ut till ett riktigt skratt. Och även när hon inte var responsiv, tycktes det inte få hans självbild att vackla.

Tillsammans lämnade de krogens kakofoni, för att ensamma med varandra. De liknande drömskepnader där de, belysta av månens sken, gick med armen omkring den andre. Det var mest Gustav som förde samtalet framåt. Han hade en sådan kraft i sig, att Rebecka kände sig liten i jämförelse. Men hon var glad över att lyssna.

Varje gång Gustav såg på Rebecka tycktes hon bli allt vackrare. Men även när han inte tittade på henne fanns hon där – innanför hans ögonlock. Hon uppfyllde hela honom. Han kände en sådan öm värme stiga inom sig. Plötsligt förstod han, att han älskade henne.
Rebecka tyckte om Gustav, kanske mer än någon annan. Men ändå var allt hon kände ett slags diffust behag. Som vanligt var hela världen invirad i plast för henne.
Så kom de fram till Gustavs port. Det hade skett helt naturligt, som om alla vägar ledde just dit. Han öppnade, och frågade aningen försagt om Rebecka ville följa med upp. Rebecka bara log till svar – och tog sedan de första stegen uppför trappan.

Gustav var en konstnär, och den lägenhet han ägde var mer en ateljé än en bostad. Högt till tak, med väldiga fönster, fanns tavlor överallt. Han målade främst stora motiv i ljusa, starka färger. Allt präglades av samma vilda energi som finns i eldens flammor.
Rebecka gick snabbt förbi konstverken och satte sig på sängen.

Gustav dämpade belysningen och satte sig bredvid henne. Hon doftade som snövita syrener. De såg in i varandras ögon. Sakta lade Gustav en hand på hennes kind. Men den brändes! Han drog instinktivt bort handen. Kinden hade varit så kall, att den hade svett honom.
Han skrattade generat och bad om ursäkt. Så strök han kinden igen. Rebeckas ögon såg hela tiden förföriskt oskuldsfullt på honom, från hennes lätt framåtböjda ansikte.
Dessa glober, som förhäxade honom, drev honom till vansinne.
Han kastade sig över henne.

De låg i sängen och kysstes. Gustav kramade Rebecka så hårt han bara kunde, och hon höll om honom. Han smekte hennes rumpa, hennes bröst och hennes sköte. Men hon gav inte något gensvar. Han undrade om något var fel. Hon viskade ”Jag är oskuld”. ”Vill du sluta?” frågade han. Rebecka svarade med en lång kyss, samtidigt som hon knäppte upp hans byxor.
Han trängde in i henne, och hon kom in i honom. Deras kroppar smälte in i varandra. Liksom i konversationen var det Gustav som fick göra det mesta arbetet. Det gjorde dock ingenting, hans enda vilja var att Rebecka skulle njuta.

Men trots att Gustavs stötar blev allt intensivare, låg Rebecka bara låg där, iskall. Hon gav inte ens ifrån sig ett enda stön. Hon var som ett lik! Ett styng av äckel genomfor honom. Han såg på henne. Hennes ögon såg lika förföriska ut som de gjort tidigare – nästan exakt likadana. Som en fixerad mask.

Hon kände hans värme pulsera, hur den strömmade genom honom. Genom hans ådror. Hon drog honom tätt intill sig. Allt skedde instinktivt, automatiskt, som i sömnen.
Gustav kände hur Rebecka bet honom i halsen. Det stack till av smärta, men han blev ändå glad – hon tycktes ha vaknat till liv! Hennes kropp blev varmare för var sekund som gick, och hon kramade honom så att han nästan tappade andan.

Men plötsligt blev det obehagligt. Gustav kände hur han segnade ner. Snart var det Rebecka den vildare av dem. Gustav blev rädd. Han försökte slå bort henne – men hon klamrade sig fast vid honom som en blodigel. Han försökte skrika men hon tystade honom med en kyss, där hon bet sönder läppen. Smärtan kändes knappt av Gustav, han var så trött… Det sista han såg, innan han somnade in, var hur Rebeckas ögonfärg gick från grå till klarblå.

Efter att första droppen blod nuddat hennes tunga förändras allt. Hon var vid liv! Hon kände själva levandet så tydligt. Det var den bästa drogen – ingenting dämpades eller försköts – allt var perfekt, kristallklart. Ett hysteriskt skratt vällde fram, en sådan lycka hade gripit henne!
Efter att hon länge legat i sängen extatisk, gick hon till fönstret. Gryningssolen lyste blodröd över stadens tak, gator och parker. Världen var så vacker! Det kändes som hon varit blind hela livet.

Så vände hon sig om och såg Gustav tavlor. Varje målning framstod nu så livfull för henne, så fantastisk! Det fanns särskilt en som fängslade henne. Den var som livet, enkel men med tusen nyanser. En man och en kvinna stod på en bro. Framför dem utbredde sig ett underbart vackert landskap, byggd av solsken och drömmar. Men de såg det inte, brydde sig inte om det – så fullkomligt hänförda som de var av varandra. Rebecka uppfylldes av en öm värme vid synen. Trots att hon aldrig hade känt det förut visste hon vad det var – kärlek.

Men vekt hjärta vände hon sig mot Gustav, han som målat den varma tavlan. Men han var död! På sängen låg det bara ett skal av vad han varit i livet – ett tomt, urholkat skal. Nu förstod hon, vad hon gjort. Vad priset var, för hennes liv. Hon slungades utför en avgrund av fasa – och med all den klarhet hon vunnit, kände hon verkligen fallets svindel, såg bottens bottenlöshet. Hon skrek. Ett utdraget, oändligt skrik.

---

Thomas Rosmer.

Hur väcktes egentligen idén till din novell?
– Historien Anemi skildrar är egentligen en utvikning och utvidning av ett tema som hastigt berörs i en pjäs jag håller på att skriva. Där utvecklas det dock i en helt annan riktning. Men temat förföljde mig, och jag kände att det behövdes mer rum för det än vad som fick plats i pjäsen. Stilistiskt är novellen starkt influerad av Charles Baudelaries prosadikter, som jag var fångade av under tiden jag skrev. Den andra stora influensen var dansken J.P. Jacobsen. Jacbobsens romaner var i vissa stycken sexiga, men på ett väldigt vackert och sofistikerat sätt. Det berörde mig djupt och öppnade nya dörrar och fönster för mig litterärt.

Vad har du för mål med skrivandet?
– Jag försöker väva mina drömmars flygande matta med all den konstfärdighet och nit jag kan uppbåda. Om det blir så att mattan bär mig till mina drömmars riken, eller bara blir en excentrisk prydnad i kontoret på ett nio-till-fem jobb vet jag inte. Men jag vill ändå satsa stort! För även om jag misslyckas vet jag alltid att jag försökte, och det är en tanke som ger mig sinnesfrid. I mina ögon är en brusten båge är vackrare än en som aldrig spänts.