Finalistnovell: Min pappa Döden – av Hanna Osvald Sahlin

Min pappa döden
av Hanna Osvald Sahlin

Jag stirrade på det tomma pappret framför mig.
Det kändes som om pappret var min själ, min kropp, och varje gång jag satte pennan emot det kändes det som om jag stack jag in en kniv i kroppen.
Utanför fönstret föll regndropparna ned som kanonkulor. Det var bra. Regnet gjorde mig på lite bättre humör.
Vad skulle jag skriva? Var det lönt att ens försöka skriva något? Jag visste inte. Vad skulle brevet hjälpa?

Kan man fly från sin egen pappa? Ja, tänkte jag. Det kan man.
Kan man då fly från döden? Det visste jag inte. Troligen var svaret nej.
Skulle det då vara vara möjligt att fly från något som är båda delarna? Från den varelse som jag visste fanns i rummet bredvid?

Jag har aldrig sett havet. Inte heller staden. Inte heller öknen, eller djungeln, eller den stora skogen. Men min pappa har. Jag får inte gå ut, människorna tror att jag kan vara farlig för världen, så han har låst in mig här. Lite är det också för att jag inte ska försöka följa efter honom när han går ut för att ta någons liv.
Min pappa reser världen runt, han är jättesnäll egentligen, men ingen tycker om honom ändå, trots att jag försöker förklara. När han kommer gråter alla människor. Gråter och skriker och sörjer.
För när min pappa kommer, tar en människas liv slut. När min pappa kommer, då känns det som om hjärtat fryser till is, som om fötterna brinner upp och som om kroppen sprängs i tusen bitar.
För min pappa är döden. Döden, Liemannen, Djävulen, kalla honom vad du vill, för han kommer att lyssna. Han lyssnar på alla som ber, på alla som hoppas och på alla som tror.
Men han skonar bara några. De som inte är rädda. De som inte fruktar döden, de skonar han, för de är värda att leva.

Jag får inte följa med honom ut när han går för att göra sitt jobb. Jag har följt efter i smyg flera gånger, men bara klarat mig undan bestraffning en enda gång.
Första gången jag smög ut efter honom var för elva år sedan, när jag var fem. Han upptäckte mig när vi hade gått en bit, för jag råkade trampa på en gren så att den knäcktes. Han blev så arg den gången, det minns jag. Så arg, så arg. Han har sagt förlåt nu, för det hemska han gjorde, men jag tycker inte att det gjorde något. Jag klarar mig bra utan mitt högra öga.
När jag var sju fösökte jag följa efter igen. Jag visste att han skulle ut på ett speciellt uppdrag den gången, så det var extra spännande. Men, små barn är ofta ouppmärksamma, och än en gång upptäckte han mig. Eftersom detta var ett speciellt uppdrag, blev han ännu argare än förra gången. Men han har sagt förlåt nu. Fast det var lite tråkigt efteråt, men jag klarar mig. Det är väl bara det att det är väldigt svårt att prata utan tunga. Men jag skriver istället. Jag klarar mig.

Tredje gången var den jag inte blev upptäckt. Jag var elva år och såg till att vara extra försiktig så att han inte skulle upptäcka mig. Jag hade övat på att klättra i träd, och nu kunde jag enkelt hoppa mella träden som en apa, helt ljudlöst. Det var på det viset jag klarade mig. Vi kom till ett lite torp mitt ute i skogen. Först tyckte jag att det såg tomt ut, men sedan öppnades dörren och en gammal kvinna kom ut. Det är hon som ska dö nu, tänkte jag. Den gamla kvinnan ropade på någon. Längre bort på gräsen sprang två små barn runt och jagade varandra. En pojke och en flicka i fem-årsåldern. De var syskon, det såg man. De hade likadant, brunt hår, som choklad, och när de sprang i högsta fart mot den gamla kvinnnan fladdrade håret i vinden. När de kom närmare upptäckte jag ännu en likhet, där jag satt i tryggt förvar högt uppe i mitt träd. De hade likadanda, mandelformade, gröna ögon, som satt lite för tätt ihop på båda barnen. Det var barnens tur nu. Min pappa Döden skulle se till att deras liv tog slut.
Han berättade stolt för mig nästa dag om de stora rubrikerna som fanns i nästan varje tidning:
TVILLINGAR DRUNKNADE I BÄCK
När han hade gått ut, och ljudet från nyckeln som sakta vreds om i låset tystnat, då grät jag. Jag hade alltid vetat om att min pappa Döden gjorde slut på folks liv. Men det här var annorlunda. De här två barnen, med de mandelfomade, gröna ögonen. Det var inte deras tur, det var inte rättvist. De var så unga, så små. De hade hela långa livet framför sig.

Jag följde efter pappa ut många gånger efter det, men blev alltid upptäckt. Han blev lika arg varje gång, men han säger alltid förlåt efter, för han är jättesnäll egentligen. Jag kommunicerar med honom genom att skriva, fast med åren blir det bara svårare och svårare. Jag har följt efter mycket nu på sista tiden. Det är svårt att skriva med bara två fingrar. Men det går. Jag klarar mig.

Ibland frågar jag hur pappa kan veta vems tur det är att dö. Då svarar han inte.
Jag frågade en gång hur han visste att det var dags för mamma att dö. Då svarade han.
Han sa att mamma hade gjort onda saker. Att mamma hade gjort en hemsk sak som inte gick att förlåta. Han sa att det hemska mamma gjort var att föda mig.
Jag undrar om världen tycker att min mamma gjorde en hemsk sak, som min pappa säger.

Jag vet att han kommer snart. Snart hörs ljudet av nyckeln som vrids om i låset. Då kommer han. Den här gången ska jag få följa med, sa han. För första gången på sexton år ska jag få lov att titta på. Han ska inte straffa mig.
Pappret är fortfarande tomt där det ligger framför mig. När jag sätter ner pennan sticker det i bröstet. Varje rörelse jag gör, varje bokstav den tunna blyertsen bildar, känns som ett piskrapp.
Nyckeln vrids om så hastigt i låset att jag rycker till och tappar pennan på bordet.
Min pappa, Döden, Liemannen, står i dörröppningen. Nu ska jag få följa med. Utan att bli straffad.

Liemannen går fram till mig och omfamnar mig med sina låga armar. Jag kan inte komma ihåg när han senast gjorde så. Han viskar lugnt i mitt öra, men paniken sprider sig som en pil i kroppen när jag förstår vad orden betyder.
"Det är din tur nu." viskar han.

Blod rinner ned för ryggen. Den tjocka, röda vätskan droppar ned på golvet. Benen viker sig under mig, jag fösöker säga något åt honom, men det är svårt att prata utan tunga. Jag vill att han ska förstå att det inte gör något. Jag vill att han ska förstå att jag förlåter honom, att jag klarar mig. För min pappa Döden, han är jättesnäll egentligen.
Istället kommer det bara ett väsade ljud, och med mina två fingrar pekar jag på pappret som ligger på bordet.
Jag ligger på golvet. På golvet i en pöl med blod. Mitt öga ser hur Liemannen lyfter pappret, och läser vad jag skrivit. Mina sista ord. De som gjorde så ont att skriva ned.
Jag älskar dig.
Och jag ser att han ångrar sig. Att han gråter och vill ändra vad han just gjort. För jag räds inte döden. Och min pappa Liemannen, han skonar dem som inte räds döden.
"Förlåt mig." säger han.
Men jag tycker inte att det gör någonting att dö. Jag förlåter min pappa. Jag klarar mig.
För min pappa Döden, han är jättesnäll egentligen.

–––––

Hanna Osvald Sahlin.

Hur väcktes egentligen idén till novellen?
– När jag tänkte på döden som tema, så ville jag göra något annorlunda. Många skulle säkert skriva om människor eller djur som dör, tänkte jag. Jag ville skriva något annat. Döden kan ju också vara liemannen. Döden personifierad. Sedan spann jag vidare på det och fick tanken, "Hur skulle det vara, om Döden hade ett barn?" Berättelsen kom nästan av sig själv, jag skrev utan att tänka efter och det blev någonting bra.

Vad har du för mål med skrivandet?
– Jag har alltid skrivit mycket och jag älskar det. Mitt mål är att bli en etablerad författare, att kunna leva på det jag tycker är allra roligast. Men om det inte går så gör det ingenting. Det är inte pengar eller publicitet som gör det hela roligt, det är skrivandet i sig.