Finalistnovell: Ruts sista nagelklippning

Ruts sista nagelklippning
Av: Linnea Swedenmark

När man är 84 år gammal är man inte längre en gullig mormor med bulldoft och rutigt förkläde. Man har inte ens kvar något hår att lägga upp på spolar. Ruts hem, Kungsängs långtidsboende, hade dessutom en frän stank av död i de beiga korridorerna, något personalen förnekade. De hävdade att lukten kommer från rengöringsmedlet, Rut brukade då påpeka att det var lite väl makabert att välja rengöringsmedel med doft av död till ett ålderdomshem.

Rut hade inte några direkta intressen, utom att låtsas vara senil för att håna vårdarnas tråkiga liv. En gång frågade hon en praktikant ifall han ville ha en kanelbulle. Han blev glad, sa att ja men tack gärna det vore gott såhär på eftermiddagen! Rut sa att bullarna kanske var lite torra men det var bra då kanske han satte en tugga i halsen och kvävdes till döds och det vore kul dom omväxling. Han tittade på henne. Hon log. Han gick. Hon fnissade sig till sömns.

Rut ville inte tjata ut senilskämten genom att göra det för ofta, men nu hade hon ingen cigg och då blev rastlösheten ännu värre. Hon brukade kunna köpa ciggaretter förut genom att skicka pengar med en vikarie, men hon fick tyvärr sluta på jobbet. Eller ja. Man hade kunnat öppna fönstren helt och blossa vilt, men sedan hade en gamling kastat ut sin katt, så nu var det spärrar så man bara kunde öppna dem någon decimeter. Rut hade ändå försökt stå nära och blåsa ut all rök genom springan, men när föreståndarinnan Lena en dag hade kommit in i Ruts rum och känt att det luktade lika mycket cigg som på tidningsredaktionerna natten Palme blev mördad blev det problem. Vad skulle man göra, Rut fick ju skylla på den unga vikarien och säga att hon brukade stå och smygröka där och det var så hemskt för Rut hade ju sådan hosta, men sommarvikarien hade hotat att kasta ut stackars Rut genom fönstret om hon skvallrade. Lena tyckte väldigt synd om Rut och såg till att vikarien fick sluta direkt. Men nu hade hon ju ingen som kunde köpa cigg heller, så
det kanske inte var så smart.

Det där har ingenting med resten av historien att göra, mer än som bevis för att det är ett tråkigt liv på serviceboenden, speciellt om man egentligen aldrig någonsin varit en gullig mormorsfigur, eller ens gullig över huvud taget. Det är i sig inte något hon har ångest över. Det är egentligen bara en sak hon ångrar i sitt 84-åriga liv, och det är att hon aldrig pratade med Honom.

När Rut var ett litet barn så tillhörde hon en rik familj. Eller anständig i alla fall, jämfört med de andra familjerna i den lilla byn. Man gick i kyrkan på söndagarna och man hade ett hembiträde och ett äppelträd med en gunga. Därför var det en självklarthet för hennes föräldrar att ta emot ett litet gulligt utländskt barn några månader på sommaren som skulle få uppleva Sverige. De flesta sommarbarnen tyckte Rut var helt OK. Utom en, Hoatzin som han hette men Ulf som Ruts familj kallade honom hela sommaren var en jobbig jävel. De flesta barnen fattade att om en familj är snäll nog att ta emot en så behandlar man familjens enda barn som en prinsessa. Det gjorde inte han. Han retades, kittlades och skrattade högt, mullrande, även fast han bara var 12 år, det kan ju inte vara normalt. En gång kastade han ett äpple i huvudet på henne när hon gungade. Hon blev förvånad. Vände sig om på gungan, fick se hans flin och han BULLRADE när han skrattade. Hon hoppade av gungan, vände mot honom och skrek att hon skulle döda honom. Tyvärr lyckades inte mordförsöket, han var ett år äldre och starkare än henne. Men på kvällen när hon skulle sova hörde hon fyra knackningar i väggen. Han hade sovrummet bredvid och hon knackade försiktigt tillbaka. Han pratade inte svenska, men det var något fint över det där. Gjorde henne varm i kroppen att någon tänkte på henne när de skulle sova. Mellan sömn och vaken är då man är ärligast mot sig själv, det svarta är svart och fjärilar i magen kan växa till elefanter och dagsljuset med alla konkreta vardagsproblem man hänger upp sitt liv på är långt borta.

Dagen efteråt umgicks de inte men på kvällen när hon skulle sova hade han skickat in en teckning genom dörrspringan mellan deras rum. Det var en bild på ett monster som gungade och fick ett äpple i huvudet, den som kastade hade en kungakrona. Hon blev först förvirrad men tog sen baksidan och ritade en ny teckning där en kung hängdes. Rut skickade tillbaka och hörde ett dovt skratt från andra sidan.

Rut var egentligen för ung för att ha dödsångest, men då och där fick hon det. Tanken att dö innan hon hört det mullrande skrattet minst hundra gånger till blev för mycket för ett tolvårigt hjärta, och hon bestämde sig där och då för att portionera ut dödsångesten till tjugo minuter varje söndag när hon klippte naglarna. Hennes pappa hade en gång sagt att naglarna växer fyra meter under en livstid. Varje söndag klipper hon naglarna 2 mm, och klipper alltså sig närmare döden, så det var passande.

Hoatzin åkte tillbaka till Afrika eller vart det var efter två månader. De pratade aldrig, men skickade teckningar och utbytte blickar. De hördes aldrig efteråt som de kanske skulle ha gjort ifall det varit en film, men flera år senare så hade hon fortfarande dagliga låtsassamtal med honom. Han var den enda killen som inte blev rädd för hennes råhet och humor, det visste hon. Andra pojkvänner och killar som uppvaktade henne under ungdomen tyckte att hon var fascinerande till en början, något exotisk. Men, efter några månader tyckte de att hon skulle lugna ner sig, bli söt och gullig och fnittra när de kittlade henne istället för att slå tillbaka. Hon tyckte aldrig om dem heller i och för sig, men de fungerade som tidsfördriv. Och nu var hon 84 år, då var det äntligen ok att vara en skitstövel.

Lördagseftermiddag. Rut hade precis ätit och sedan låtsas att hon hade ont i foten så hon fick åka rullstol tillbaka till rummet när hon såg att Britta som bott bredvid henne dött, och det var ju synd. Hon blev lite ledsen. Hon såg mannen som skulle flytta in. Han verkade vara ha ungefär tre nagelklippningar kvar, sedan är det över. Sorgligt, tänkte hon. Han satt i rullstol, hade en liten tofs mitt på huvudet som enda hår och när de rullade förbi varann och sköterskorna hejade på varann stirrade han uttryckslöst på henne. Hon räckte ut tungan.

Rut gick och la sig tidigt den lördagskvällen, hon blundade och tänkte inte på så mycket alls, även tankarna behöver vila efter 84 år. Då hörde hon det, tre knackningar. Försiktiga. Hon stirrade i taket. Kanske är det nu hon blir galen, tänkte hon, hon hade väntat på det här ögonblicket. Hon vågade inte röra sig. Stirrade stirrade stirrade somnade.Vaknade nästa morgon. Tänkte att det här är första dagen som galen. Lena kom och hjälpte henne klä på sig och undrade lite oroat ifall hon sovit dåligt eftersom Rut var så tyst. Rut sa bara att hon blivit galen på riktigt nu, hela tiden innan hade hon bara låtsats. Lena log och frågade ifall Rut ville ha hjälp att lägga håret idag innan frukost.

Rut - Vad har ett lagt hår för värde när man vet att tankarna är på väg att försvinna ner i ett stort svart hål? Vad har ett lagt hår för mening, när det känns som att man ska falla ner för ett mentalt stup?

Lena suckade och sa - Det blir ägg till frukost idag, lilla du!

De rullade ut till frukostbordet. Det gamla vanliga gänget tänkte Rut och skrattade.Hon ville inte äta något och bad om att få kaffet inne hos sig vilket hon fick. Lena rullade henne tillbaka. De mötte grannen. Han stirrade galet, armarna hängde som aparmar i rullstolen. När deras rullstolar passerade varann tittade han på henne, med samma galna min. Han hade ett stort blåmärke i bakhuvudet, under hårtofsen. Hon tittade bort i avsmak.

- Vill du veta lite skvaller, frågade Lena för att få Rut på bättre humör medan de sakta tog sig fram i korridoren. Rut svarade inte eftersom skvaller var för simpla människor, men Lena tog det här som att hon var så förväntansfull att hon inte kunde få ur sig ett ord.

Lena - Din nya granne kan egentligen gå, men han satte sig i rullstol för 20 år sedan helt plötsligt en dag, för att slippa gå. Och åren innan dess gick han bara typ högst en kilometer! Rut tyckte det var fascinerande men ville inte ge Lena rätt, så hon sa - Låt mig få vara ifred, simpla kvinna!

Rut la sig på sängen. Lät kaffet bli kallt och tänkte att nu ska jag ligga här tills jag dör. Fast man borde ha skrivit en självbiografi. Måste fundera på mina sista ord. Melodikrysset stod på i något rum i närheten och hon var röksugen. Hon var mellan dröm och verklighet när hon hörde något. Ett prasslande, som av ett papper. Hon knöt händerna och önskade hon bara kunde få dö direkt. Så såg hon det. Vid dörren. Ett papper. Hon stelnade till. Satte ner sina gamla rynkiga fötter på det kalla plastgolvet, och tassade sedan försiktigt, försiktigt bort till dörren. Där låg ett papper, en teckning som var skickligt utförd, på ett monster i rullstol. Bakom monstret åkte en vacker man i en rullstol bakom, han räckte ut tungan och hade en kungakrona.

Den natten försvann både Rut och Hoatzin från ålderdomshemmet Kungsäng. Hoatzin hittades död på morgonen, huvudet var helt blått efter att han verkar ha dunkat det outtröttligt i väggen bakom sängen. Rut hade försvunnit spårlöst, men haken på hennes fönster var borta, så chefen dödförklarade henne och sa att nu måste vi verkligen förbättra våra säkerhetsrutiner.

----

Linnea Swedenmark.