Fördomar om fördomar

Men i stället för att man säger att fördomar är ett Satans verk, eller att det är det bästa sedan hjulet, så tror jag på en uppdelning i rimliga och orimliga fördomar (om man nu måste dela upp det i enbart två). Inom filosofin talar man om det mer accepterade 'generalisering': om en boll faller till marken varje gång efter 999 försök, så är det ju rimligt att anta att den kommer att göra det även när man släpper den från händerna en tusende gång. Det är minst sagt praktiskt när man skall förutsätta saker och ting.

Om vi tar ett exempel: Erik är en ivrig beundrare av Fjodor Dostojevskij. Jag har träffat tio av hans vänner. Nio av dessa tio är också Dostojevskij-fantaster. När jag träffar en elfte av hans vänner antar jag att även denne gillar Fjodor - chansen att så är fallet ligger ju trots allt på 90 %. Det skulle jag alltså kalla en rimlig fördom, eftersom den med stor sannolikhet stämmer överens med verkligheten. Och oavsett om vännen i fråga nu uppskattade Dostojevskij eller ej, så var det ju fortfarande en rimlig fördom.

Orimliga fördomar då? Tja, om det var så att bara en av de tio vänner jag träffat gillade Dostojevskij och resten i stället var Ernest Hemingway-beundrare, och jag sedan ändå gissar att den elfte är anhängare av den ryske giganten, så är det en orimlig fördom. Sedan kanske det visar sig att den gode Erik har ett hundratal Dostojevskij-beundrare som jag ännu inte träffat och att det bara var en ren slump att jag träffade hans betydligt mindre skara Hemingway-fantaster först. Men om jag inte känner till det, så var den ursprungliga antagelsen om att nummer 11 gillade Fjodor ändå orimlig.

Dessa är grunderna. Nu kanske en del tycker att exemplet ovan inte tar vara på det väsentliga i diskussionen om fördomar, att exemplet är alldeles för vekt: vad bryr sig Erik om jag trodde att en av hans vänner uppskattade Fjodor men han i stället bara gillade Ernest? Det är alltså så att det är först när det rör sig om en fördom som på något sätt kan förolämpa folk som det blir liv i luckan. Men är det så att en fördom blir mindre rimlig bara för att den innehåller kritik som kan uppröra? Nej, rimligheten beror inte på inblandade känslor eller "måttet av eventuell förolämpning". För att vi skall kunna tänka klart och resonera logiskt om fördomar, behövde vi just ett exempel som inte trampade någon på tårna. Nu borde man förstås kunna tänka logiskt ändå och inte dra sina slutsatser utifrån känslor, men om det är något jag lärt mig så är det att folk i allmänhet har bedrövligt svårt att lämna känslorna utanför. Att avdramatisera ett begrepp är då kanske det bästa vi kan göra för att folk inte skall bli hysteriska i onödan.

Då tänker säkert någon att tankegången ändå är absurd eftersom en individ helt enkelt inte kan dömas utifrån den grupp av människor denne associeras med - det är inte rättvist. Men är det så sant egentligen? En grupp människor med gemensamt intresse har ansvar för hur de uppfattas av omvärlden. Får de ett rykte om sig så har det ryktet vanligtvis en stor del sanning inblandad, vare sig nu ryktet är positivt eller negativt. Så om jag nu skulle dömas på förhand om en negativ egenskap associerad med den grupp av människor jag som individ förknippas med, en fördom som jag även själv tycker är negativ, vad vore det bästa att göra för min del? Jag kan se främst tre möjligheter:

a) Jag fördömer och avsäger mig all tillhörighet med den gruppen av människor
b) Jag förnekar att så är fallet med gruppen av människor i fråga (och avslutar med "Usch, din fördomsfulle fan" eller liknande)
c) Jag tänker "Aj då, har vi så dåligt rykte?" och försöker bättra på ryktet i fråga

Alternativ a låter urbota dumt om jag nu inte vill vara en feg krake som flyr så fort det blir lite jobbigt, och alternativ b tar avstånd från något som inte försvinner i praktiken bara för att jag säger att "Nej, så är det inte" (för vi utgår i vårt exempel från att fördomen är rimlig). Det är nog främst en modern företeelse att avskärma och isolera sig från problemen på liknande sätt, men jag tror inte vi kan hålla på och gå runt dem i all evighet. Negativa fördomar (eller problem i övrigt) försvinner inte för att man förnekar dem - de växer och blir större.

Alternativ c däremot erkänner det negativa rykte gruppen fått, och jag tar mitt ansvar som individ genom att försöka göra något åt det. Att göra annorlunda är i min mening dels fegt gentemot min omgivning, men främst ett svek mot den grupp man så att säga representerar. Sedan är det klart att fördomarna kan vara orimliga, och först då är helt plötsligt alternativ b mer relevant.

Nu får vi ha i åtanke att samhället inte tycker om konflikter eftersom det stör ekonomin, och därför gärna gör gällande att fördomar är riktigt gräsligt eftersom det kan leda till osämja. Men om nu bara den anklagade tar sitt ansvar som i alternativ c, och den som anklagar tar sitt ansvar genom att använda sig av så rimliga fördomar han kan, så behöver konflikter aldrig uppstå.

Så tanken är inte att jag vill mjuka upp begreppet för att rättfärdiga inskränkthet, utan för att fördomen utan pardon drar oss ut i kritikens hårda blåst och gör att vi tvingas ansvara för mer än vårt ego och inte bara skylla ifrån oss på dem som anklagar.