Första minuten

Inget, jag upprepar, inget får mig så upprymd och bekymmersfri som att shoppa. I själ och hjärta är jag en shopoholic och det kan många i min omgivning vittna om. Varje månad den tjugofemte, då släpper jag allt jag har för händerna, sätter mig på tåget in till stan och far fram på shoppinggatorna som en bulldozer. No hostages taken.

När det gäller de årliga julklappsinköpen är det dock en helt annan femma. Då krävs planering, organisering och tålamod. Julklapparna hittar inte sig själva utan det krävs många timmars sökande efter de perfekta klapparna. En vecka innan dagen J (som i julafton) strukturerar jag upp listor, söker information på Internet, lusläser reklamtidningarna och ringer upp de blivande mottagarna av mina julklappar. Jag brukar ta Gula sidorna, riva ut kartan över innerstan och göra små prickar över affärer där potentiella julklappar finnes. Allt måste kalkyleras, både tidsmässigt och ekonomiskt. Tid är pengar och pengar har jag ont om.Fattig student eller inte, julklapparna måste inhandlas! Julafton väntar inte&

Ett annat problem med julklappsinköpen är sällskapet. Det finns inget perfekt sällskap. Om man ska handla julklappar med mig krävs smidighet, snabbhet och målmedvetenhet. Både mina familjmedlemmar och mina vänner tycker snarare att det krävs att man gillar smärta och tortyr för att handla med mig. Oftast plågar jag dem med att släpa runt dem i stan i tolv timmar utan fika, så till en viss del förstår jag dem. Min pojkvän flyr bara jag nämner  stan och  julklappar i samma mening. Så i slutändan får jag handla mina klappar själv, men inte mig emot.

Som tur är kommer pengarna redan den tjugotredje, för att den tjugofemte det ju varit kört. Som det kontrollfreak jag är, plågas jag starkt över det faktum att jag inte kan handla julklapparna redan veckor i förväg. Då slipper man ju stressen och det värsta rushen. But no can do. Så den tjugotredje går jag upp tidigt på morgonen, plockar ihop mina kalkyler, listor och annat nödvändigt. Jag tar med mig kakor och kaffe i en termos, för att man vet aldrig om man hinner hem till middagstid. Och så är det dags. På ett fullsmockat tåg klämmer jag mig in och försöker att andas genom dörrspringorna. Mina lungor skriker efter syre när jag äntligen kommer av tåget. Perrongen är invaderad av julgalna människor den också. Ingen julstämning här inte, här gäller survival of the fittest, de starkaste överlever. Jag vill inte betrakta mig som speciellt stark eller skräckinjagande, en liten tjej på 1.63. Men jag kan ta mig sjutton använda mina armbågar! Så med dessa placerade i maghöjd, plöjer jag igenom folkmassan, utan nåd.

Väl inne i city är det lika trångt som i en sardinburk och affärerna är översvämmande med stressade människor. Det är nu jag drar fram min julklappslista, styr mot de planerade inköpen som en målsökande robot och sen& Kaos. Som alltid är de bästa klapparna redan slut. Jag blir istället förpassad till min reservplan, vilken kort och gott innebär att jag kastar julklappslistan i närmaste papperskorg. Efter en stunds sittande på en bänk där jag sörjer den förlorade planen, ger jag mig åter ut i vimlet. Efter ett halvt krig och några brutna naglar, har jag mot slutet av dagen fått ihop en hyfsad mängd julklappar som alla betonar något unikt hos de som ska få dem. Även om jag avskyr att erkänna det, är det ibland bättre att inte ha någon plan alls. Att helt enkelt att låta spontaniteten och fantasin flöda. Om julklappar ges av rätt skäl, kan det vara vad som helst. För att använda ett slitet gammalt uttryck: i slutändan är det ändå tanken som räknas.