Glassar som smält

Nu har det gått ett tiotal år. Jag är en ung man, klär mig i moderiktiga badshorts och dyker från femmeterssvikten med perfekt nedslag - och fortfarande finns Piggelin kvar i GB:s sortiment. Visserligen två kronor dyrare, men ändå.

Piggelin är antagligen den glassen som flest gånger har nuddat min kräsna tunga. Med ett pris som passat även den fattigaste kyrkråtta har den tuttifruttismakande isglassen blivit en av det svenska folkets absoluta favoriter. Men inte alla glassar har lyckats befästa sin position i sommarsverige. Det finns de som endast överlevt en säsong och sedan skoningslöst utrotats från landets frysboxar. Vissa nedläggningar har varit motiverade men det finns även de glassar som för alltid borde kunna köpas, öppnas och ätas – glassar som helt enkelt varit alldeles för goda för att förintas. Följ med på en nostalgitripp där några ur redaktionen listar sina försvunna favoriter. (Skribenten inom parantes)

Solero Peach & Yoghurt (André Vifot Haas)
Senast förra sommaren satt jag under den gassande solen och avnjöt en Solero Peach & Youghurt – ”den hälsosamma glassen med låg fetthalt”. Att denna inte finns med i år är skamlöst och inget annat än ett grovt tjänstefel från cheferna på GB. Man kan jämföra det med när Peter Harrysson försvann från Så ska det låta – bortsett från att Peter Harrysson varken är hälsosam eller har särskilt låg fetthalt.

Banana Joe (Erik Nahlén)
Vid den här tiden var inte utsvävningarna så stora när det gällde glass. Kom ihåg att detta var pre-lakritshallonrabarberblandningar, lussebullesandwich och andra psykade kreationer. Banan var en tillräckligt exotisk smak på en glass för att man skulle känna sig lite lagom crazy när man slängde fram tialappen på disken. Det här var en cool glass med en cool gubbe för alla coola mellanstadiepojkar. Som jag.

Igloo (André Vifot Haas)
Låt oss hoppas att den colasmakande klassikern Igloo bara har tagit en paus i ett år. För vi klarar oss helt enkelt inte en längre tid utan Igloon - den ultimata kärleksglassen. En glass man delar med någon man är mycket fäst vid. Exempelvis sin siamestvilling.

Max Skattkista (Åsa Götesson)
Okej, glassen var varken tillräckligt god eller tillräckligt speciell för att jag ska minnas vilka smaker den bestod av. Dessutom var deras logotyp lejonet ganska alldaglig och förpackningens färg tilltalade mig föga. Glassen var dock ett genidrag. Hur smart är det egentligen inte att lura barn till att köpa en glass à la kinderägget? Under glassen låg nämligen Leksaken, ofta bestående av ett ynka klistermärke eller ett jättelitet ritblock. Överraskningsmomentet kompenserade för alldaglig glass - och jag älskade det.

Solero Shots (André Vifot Haas)
Den limesmakande glassen som fick en att fullkomligt tappa andan. Bokstavligt talat alltså. För plastlocket till burken lossnade nämligen alldeles för lätt och riskerade att orsaka kvävning hos dem som skulle avnjuta glassen. Den drogs snabbt tillbaka och relanserades nästkommande år med nytt lock, men blev tyvärr aldrig någon större succé.

Gröna Grodan (Erik Nahlén)
Egentligen borde jag kanske inte uttala mig om Gröna Grodan eftersom jag knappt kommer ihåg hur den smakade, men det är mitt allra första glassminne. Jag var fyra år, jag grinade antagligen när den var slut och den gröna päronglassen rann säkert nedför mina små prinskorvsfingrar. Ögonen var dock smaskiga, gjorda av choklad.

Comico (André Vifot Haas)
Ärligt talat så saknar jag inte alls denna glass nu när jag vuxit upp och blivit gammal och tråkig. Men hade jag fortfarande benämnts som barn hade jag garanterat gråtit floder, målat mig svart och låst in mig på mitt rum. För fanns det något bättre när man var liten pojkspoling än att springa runt och ge alla vuxna nervsammanbrott genom att blåsa i den medföljande visselpipan?

Boomy (Kajsa Jonsson)
Jag brukar alltid vara ensam om att minnas denna underbara isglass, men som jag minns den. Överst jordgubbssmak med formen av en jordgubbe, i mitten citronsmak med formen av - en citron! Och längst ner på pinnen apelsinglass som såg ut som en, ja gissa! Existerade i GB's sortiment endast åren 1994 och 1995 och ändå hoppas jag att den fortfarande finns i Mr. GB's tankar. Även om du inte sålde särskilt bra, så kom tillbaka Boomy. Allt är förlåtet.

Solero Ice (André Vifot Haas)
Solero Ice kan mycket väl ha varit den somrigaste glassen någonsin. När man väl arbetat sig igenom det tjocka hallonsmakande isöverdraget möttes man av ett välsmakande inre bestående av hela jordgubbar. Det passar sig inte med några skämt i denna beskrivning för Solero Ice var seriös. Solero Ice var lyx. Solero Ice var helt enkelt fruktansvärt god.

Mister Long (Erik Nahlén)
Detta är med allra största sannolikhet den glass som har givit upphov till flest under bältet-skämt av alla. Den var visserligen god, men eftersom den var så förbannat lång var den oftast avbruten redan innan man hade fått av papperet.

Nu föreslår vi i redaktionen att ni mejlbombar de ansvariga på glassfabrikerna så vi åter får se, och smaka, våra älskade favoritglassar.