Glöm det aldrig

För 60 år sedan, 27 januari 1945, befriades Auschwitz-Birkenau. De judar som överlevt nazisternas massaker blev fria. För alla som överlevde de år av nazistiskt våld och hatade, förändrades livet för alltid. Många hade ingen familj kvar, inga pengar, ingen värdighet. De hade blivit bespottade, misshandlade, behandlade värre än djur, som om de inte var värda någonting alls, som något att förakta, något man hade rätt att godtyckligt döda.

Världen kunde inte ta in vad som hade hänt. Från början ville ingen tro på det. Man ville inte tro att någon människa var kapabel till att göra alla de hemskheter som begåtts. Soldater som berättat vad de sett blev ignorerade, de ljög ju självklart. Med tiden blev alla tvugna att inse att det man inte ville tro på, allt det hemska, det hade de facto hänt. Överlevarnas vittnesbörd chockade alla. Vi blir fortfarande chockade över det. Överlevare kommer till skolor och tvingar sig själva att genomgå allt det hemska en gång till, genom att berätta det för oss. Så vi inte ska glömma. Vi får aldrig glömma det som hänt. Då kan det hända en gång till. Det får det inte göra.

Fortfarande finns det människor som vägrar tro på det. De säger att allt är fejkat. De står i en gaskammare i Auschwitz och förnekar det. De stirrar bevisen i vitögat. Och de förnekar det. När de förnekar det förolämpar de en hel värld som fått leva med följderna.

Vi är många som har personlig anknytning till förintelsen. Vi måste fortsätta berätta om det som hänt. Vi får inte låta någon glömma. Aldrig någonsin får vi glömma.