Göteborg International Filmfestival 29/1-7/2 2010
Jag var pÃ¥ plats under drygt halva festivalen och gjorde precis som andra, plöjde genom film efter film i Göteborgs biomörker. En skÃ¥despelare jag absolut inte gillade förut är Jim Carrey. Jag förstod mig aldrig pÃ¥ hans flippade karaktärer, men när han gjorde Truman Show och efter det vände in pÃ¥ en karriär av mera seriösa roller sÃ¥ visade han vilket geni han är. Detta visade han Ã¥terigen i I love you Philip Morris där han efter en bilolycka vaknar upp och inser att han är bÃ...
Jag var på plats under drygt halva festivalen och gjorde precis som andra, plöjde genom film efter film i Göteborgs biomörker.
En skådespelare jag absolut inte gillade förut är Jim Carrey. Jag förstod mig aldrig på hans flippade karaktärer, men när han gjorde Truman Show och efter det vände in på en karriär av mera seriösa roller så visade han vilket geni han är. Detta visade han återigen i I love you Philip Morris där han efter en bilolycka vaknar upp och inser att han är bög. En fantastiskt roligt komedi blandat med drama och bra skådespelarinsatser, framförallt från Carrey och hans motspelare Ewan McGregor. Det enda denna film egentligen saknade för att hamna på topp bland världens kanske roligaste filmer var att det efter de 1 000 första bögskämten faktiskt blev lite för mycket av samma sak.
I love you Philip Morris var den första filmen jag såg och som satte startskottet på festivalen för min del, och samma kväll såg jag The Eclipse, ett irländsk drama med skräckinslag som knappast kunde hittat en bättre balans mellan de två elementen. En bra film som tyvärr planterade och visade för många saker som inte fick förklaring på något sätt längre fram i filmen.
Morgonen efter det var det dags för mastodontfilm med namn Under the north star. En tre timmar och femton minuter lång finsk film om inbördeskriget och som var, just det, för lång. Alldeles för lång. Filmen hade kunnat klassats som bra om de klippt bort kanske 30-40 minuter av det fruktansvärt sega mittpartiet.
Detta drog dock ingen skam över festivalen då jag såg förra årets kanske mest underskattade svenska film Metropia, som fick oförtjänt dålig kritik.
Crazy Heart, kvällens film och festivalens tvåa slog mig till marken. Med många likheter med The Wrestler var filmen helt fenomenal och Jeff Bridges förtjänar för all del en Oscar för sin insats som den gamla countrysångaren som dricker för mycket. Dagen efter såg jag festivalens allra bästa film, Brothers, som är en remake på den danska filmen Brødre.
Om man tar allt bra från originalet, perfektionerar och slipar till, lägger in Jake Gyllenhaal, Tobey McGuire och Natalie Portman och musiksätter alla de tysta delar som originalet har, ja då har du Brothers som är bland det bästa jag någonsin sett. Det var så det gjorde ont i hela kroppen när man gick ut i från bion med genomdränkta ögon, en framtida måste-se-film.
Det häftigaste på hela festivalen, förutom upplevelsen med Brothers, skedde på fredagen när jag skulle se galapremiären av Valhalla Rising. Jag kom dit själv och satte mig på en av raderna längst fram, kikade mig omkring och såg att två stolar precis bakom var reserverade. Jag tänkte inte mer på det, men sedan, en så där trettio sekunder senare, såg jag någon bekant till höger om utgången. Där stod filmens regissör tillsammans med huvudrollsinnehavaren Mads Mikkelsen och jag var bara tvungen att att hälsa på honom. Det tog lite tid och några adrenalinrusher innan jag blev tillräckligt modig för att gå fram. Jag fick ett par minuters pratstund med Mads och nämnde bland annat att jag pluggar film och har hållit på med teater innan men tröttnat och valt att stå bakom kameran, varpå han sa "Du kan väl göra båda" och log...
Efter filmen Valhalla Rising, som jag upplevde som utomordentlig även om jag tror de flesta kommer anse något annat, så vågade jag mig även fram till regissören och tackade honom.
Filmen i sig var väldigt vacker och långsamt, och det hände egentligen väldigt lite men jag älskade att bara sitta och njuta av bilderna och fascineras över Mads karaktär och förundras över hans otroliga prestation som stum och helt uttryckslös men ändå jätteintressant.
Hela festivalen avrundades med norska ungdomsfilmen Vegas som var över förväntan. Den tog upp ett vanligt och uttjatat ämne men gjorde något bra av det. Igen visade våra grannar att de är bra på att göra film.
Ett hett tips till alla filmälskare är att nästa år pallra sig ner till Göteborg. Det är sällan man får chansen att se så många bra och udda filmer från världens alla hörn och till halva priset jämfört från vanlig bio.