Gratistidningarna kostar hälsan

Bor du i en stad tillräckligt stor att synas någorlunda på Sverigekartan kan du knappast ha undgått gratistidningsutdelarna som fullkomligt invaderat de tidigare så trevliga gatorna. Hur du än bär dig åt är det omöjligt att undvika dem när de med en tidning i högsta hugg stoppar dig likt en narkotikapolis på reggaefestivalen.

Jag är nog inte den enda som känner en smula obehag när jag är ute på shoppingtur och hela tiden måste studsa omkring som en balettdansör för att undvika de framsträckta händerna som dyker upp från alla håll. I desperata försök gör jag verkligen allt för att obemärkt ta mig förbi deras avspärrningar.

Ibland lyckas jag – men oftast inte. Och svag som jag är klarar jag inte av att säga nej till de hårt slitande ungdomarna vars framtid jag indirekt styr över. Så därför tar jag motvilligt emot ännu en tidning, som jag med skrämmande precision stoppar ner i min shoppingkasse tillsammans med den nyinhandlade t-shirten. När jag sedan kommer hem igen åker den imponerande högen jag samlat på mig under dagen direkt ner i papperspåsen i hallen för att sedan, i slutet av veckan, bäras ner till ”miljörummet” där de olästa tidningarna slängs i den gröna containern.

Men trots att jag verkligen inte vill ha med tidningarna att göra kommer jag på mig själv med att bli en aning irriterad, och ärligt talat en smula upprörd varje gång utdelarna inte försöker pracka på mig en. De gånger då de inte ens uppmärksammar att jag – en ung nyhetstörstig man med båda händerna fria – går förbi bara en meter ifrån deras sökande ögon vill jag smyga upp bakom dem, försiktigt klappa dem på ryggen och med oskyldiga hundvalpsögon yttra ett tyst ”Ursäkta mig, kan man få en tidning?”. Alla vill vi ju känna oss uppmärksammade ibland – även om det bara rör sig om uppmärksamheten från en gratistidningsutdelare.

Jag kan väl inte direkt påstå att jag har någon konkret tanke, uppmaning eller syfte med denna text. Kanske hoppas jag att någon av alla gratistidningsutdelare snubblar över den, inser att han eller hon är en bidragande faktor till mitt psykiska förfall och därmed säger upp sig med omedelbar verkan. Men det är självklart inget jag räknar med.