Halsmandelsoperation

Därför ställde jag mig förra året i operationskö för att avlägsna de två körtlar som hade gjort mitt liv till en orgie i smärta – halsmandlarna. Två små snitt av en medelålders man med prefixet doktor skulle ge mig både ett friskt liv och, förhoppningsvis, en bättre sångröst.

Så var dagen kommen. När jag anlände till sjukhuset tvingade sköterskorna genast på mig en sexig vit klänning med öppning där bak, innan jag matades med några lugnande pastiller och fraktades ner till salen där det kirurgiska ingreppet skulle äga rum. Berusad av de gottgörande tabletterna var det väldigt fascinerande att undersöka operationsbordets alla slangar, knappar och mätare, och jag hann nog beta av ett tiotal existentiella frågor innan sköterskorna tröttnade på mig och tryckte i mig en sil sömnmedel.

Nästa gång jag slog upp ögonen befann jag mig på uppvakningen. Det kändes på en gång som att jag hade svalt tvåhundra scudmissiler, och med panik i blicken fick jag ur mig några gurglande ljud till sköterskan som kom fram och tömde sjukhusets förråd av morfin i min arm. Och när drogen väl började verka var det som att åka karusell med en flaska Explorer i blodomloppet. Jag tvingades hålla ett krampaktigt tag i sängen med de få krafter jag hade kvar.

Jag vaknade därefter i mitt trygga rum på sjukhuset. Allt var nu lugnt och skönt, och jag fick berättat för mig att allt hade gått bra och att jag hade varit duktig; som att det gick att ställa till så mycket besvär när man låg förlamad i en säng med två stora slangar nedkörda i halsen.

Av någon medicinsk anledning går det inte så bra att sy inne i halsen, vilket betyder att man lämnas med två vidöppna sår som ska läka av sig själv. Därför fick jag veckan efter operationen endast leva på filmjölk och kall barnmat. Köpte man tre burkar barnmat på samma gång fick man med en plastsked som ändrade färg beroende på temperatur. Den hade jag mycket roligt med.

Jag började så småningom bli bättre, men våndan var tydligen inte över ännu. Ungefär en på tjugo av alla som opererar bort halsmandlarna drabbas av så kallade ”efterblödningar” där såret helt sonika spricker upp igen. Självklart var jag en av dem som drog vinstlotten. En vecka efter ingreppet kände jag i färd med tandborstningen att något klickade till nere i halsen. Jag lutade mig ner, och fick se att en litet Niagarafall av blod strömmade nedför mina mungipor. Blodet tycktes aldrig vilja sluta att flöda och det såg ut som att jag hade ritualmördat någon i handfatet, därför blev det ambulans in till sjukhuset igen där jag fick en liten dammsugare nedstucken i halsen.

Sedan var det dock slut på besvär, och i skrivande stund har jag inte haft en enda sjukdom på ett helt år. Slutsatsen blir alltså hela fyra vassa stiletter av fem. Det är väl värt att uppleva två veckor intensiv dödsångest om man sedan får leva ett liv som är helt befriat från svidande halsar och droppande nästippar.

Plus
Sköna sjukhussängar
God mat
Ett helt ofarligt ingrepp

Minus
Efter några dagar täcks såren utav någon slags brungrå yta, och på grund av läkningsprocessen stinker man en korsning av förruttnelse och en dyr fransk ost.
Den vackra sångrösten uteblev.