Han är borta.

Året är 2004 och jag går i skolan, 8:e klass. Jag insåg nog inte hur mycket jag egenligen hade.

Det har gått två år nu, han har inte varit död speciellt länge men ibland känns det som en evighet. Jag är ledsen men jag kan faktiskt inte hindra mina tårar nu, för jag saknar honom. Det var ca en vecka efter min födelsedag då han fick åka till sjukhuset. Det var i November han fick diagnosen cancer. Det är så orättvist att han skulle få cancer, och det skulle ju vara tre av fyra som skulle klara sig. Nästan varje vecka så gick en familj hem, ögonen röda efter alla tårar, eller gråtandes, utan en mycket saknad medlem. Men ingen i parkeringshuset kan ana vad som har hänt. Ingen vet vad som döljer sig. Ingen vet hur jag känner mig! Jag tänker inte försöka förklara för jag har märkt att det är omöjligt, eller så vill jag inte att andra ska veta.Det är mycket dumt, om inte det sämsta man kan svara, att säga att man förstår. Sjävklart så kan man sätta sig in i en situation och nästan förstå, men alla kännslor är obeskrivliga. Jag kan inte förstå hur min mamma känner sig, jag kan inte förstå hur min pappa känner sig, jag kan inte förstå hur alla andra känner sig som råkat ut för samma sak.

Man kan tro att det är lätt att förstå om man har erfarenhet, men alla känner olika och alla vill inte prata, andra tycker det är jobbigt att se bilder, nämna namnet eller liknande. Men varför? Man ska ju inte glömma den man saknar så mycket, eller saknar man den då inte? Jag tänker ALDRIG sluta prata om min bror. Jag tänker inte sluta berätta för världen hur underbar han var. Jag tänker inte sluta berätta hur mycket han kämpade, för sitt liv, familj, vänner och sin framtid. Man ska inte behöva oroa sig om man ska dö vid 17 års ålder om man inte så föddes med en livshotande sjukdom. Man ska inte gå och fundera på om man får lite cancer bara så där. Han visste inte att han skulle få det, man ska då inte säga att man inte levde sitt liv tillräckligt bra, hur skulle han veta? Och när han väl var sjuk så trodde han att han skulle klara sig, alla trodde att han skulle klara sig, och det vore dumt att inte hoppas.

Jag hoppades tills min pappa ringde mig en dag i skolan. Jag hoppades hela vägen, hela tiden alla månader, alla veckor, alla dagar, alla timmar, alla minuter, alla sekunder, varje hundradelssekund, tills min pappa ringde. Min rektor hade kommit med telefonen till min vän, hennes mamma hade ringt. När rektorn var på väg därifrån så ringde det och hon svarade. Jag visste redan innan vad han skulle säga. Jag hade slagit ihop mina böcker innan jag hade fått telefonen i handen. Jag hade rest mig innan jag hade fått telefonen i handen. Jag var på väg bort när jag satte luren mot mitt öra. Jag visste att pappa skulle ringa, det måste ha varit i mitt undermedvetna, men kanske det var blicken hon gav mig. En plågad blick, för hon visste det jag också visste men väntade på att få höra. Att jag skulle åka iväg. Det gick inte bra längre. Det hade redan gått dåligt sedan julen, men nu gick det verkligen inte bra.

Vi var tysta i bilen, åkte mot Stockholm, St. Eriksplan och mot sjukhuset. In i parkeringshuset och parkera bilen snabbt som fan, allt hade blivit en vana, vi visste hur det gick till, jag visste hur många sekunder hissen tog, 17 sekunder om ingen stannade hissen när vi åkte till högsta våningen. Avdelningen heter Q84, den är känd för att vara en canceravdelning, men vi gick in dit som vanligt, längst bort på ungdomsråden. Närmast dörren ner mot intensiven. Jag satte mig på sängen bredvid honom. Vi pratade så mycket vi kunde, vilket andra skulle uppfatta som extremt lite. Det var inte lätt för honom att prata, med syrgas och riktigt mycket vätska i lungorna hade han det redan svårt att andas. Om jag nu tänker efter så mindes jag inte hur han hade sett ut innan sjukdomen.

Mamma och pappa hade gått iväg för att prata med doktorn, det var bara jag och min bror i rummet. Det låter grymt fånigt, men att få ge honom Cola, som var det sista han någonsin drack, fick mig att känna mig hedrad. Jag fick faktiskt honom att le. Att få se brorsan le en sista gång. Och jag visste kanske inte att det var det sista leendet, men en leende är bättre än hundra andra miner som visar smärta. Det var de andra hundra minerna som jag såg annars. Liksom colan kände jag mig hedrad att få hjälpa honom med att fixa kudden under hans knän. Att få hjälpa honom att få det bättre, att göra något bra. Men stunden varade inte länge för mamma och pappa kom in efter en kort stund. Han skulle ner till intensiven. När han väl var där nere gick jag och mamma och köpte mackor och cola till oss. När vi kom tillbaka så skulle vi prata med doktorn om att se honom en respirator, det är en maskin som hjälper personen att andars med fria luftvägar, eller med andra ord, en grej som andades åt honom så att han inte skulle kvävas. Tillslut blev det så och man kunde se på en skärm hur han "andades" med hjälp av maskinen. Ibland när det var två gupp jättetätt så var det så att han hade försökt andas själv i alla fall, han kämpade. Han krigade mot sitt eget blod.

Klockan var kanske 16.00 när de sade att det inte var någon idé att ge honom medicin mera. De hade stängt av medicinen och ca 30 minuter senare så såg vi hur pulsen snabbt föll, och steg, och föll och föll och steg och föll. Jag höll i min storebrors hand och såg honom dö. Jag så hur han försvann. Jag såg hur pulsen åkte ner på noll, och stannade där. Jag minns inte vem men någon (tror att det var mamma) som frågade om det var över, de som var där svarade lågt "ja" och stängde av alla maskiner. Jag minns inte hur länge men det ville inte sluta, mina tårar ville inte sluta rinna. Det var nästan skönt att det var över. Att inte så behöva vänta längre ."DET ÄR INTE RÄTTVIST", jag vet inte hur många gånger jag sa det men jag säger det nu med, det ÄR inte rättvist! För jag saknar honom så, och därför kommer jag aldrig att sluta prata om honom, han är och var min bror, och om någon frågar så säger jag som det är, jag hade en storebror.