Han visade mig livet

Främlingen tittar in i mina ögon. Jag blinkar och försöker vända bort blicken. Han står fortfarande där, bara tittar, bara ser rakt igenom mig. En del av mig vill bara springa därifrån, bara springa igenom hela livet och aldrig vända, inte ens titta bakåt. Men en annan del, en lite större vill bara springa in i hans famn och aldrig släppa taget. Dagen han hittade mig i den här parken var dagen då min själ andades för första gången. Mitt ansikte var blodigt och min kropp var sv...

Främlingen tittar in i mina ögon. Jag blinkar och försöker vända bort blicken. Han står fortfarande där, bara tittar, bara ser rakt igenom mig. En del av mig vill bara springa därifrån, bara springa igenom hela livet och aldrig vända, inte ens titta bakåt. Men en annan del, en lite större vill bara springa in i hans famn och aldrig släppa taget.

Dagen han hittade mig i den här parken var dagen då min själ andades för första gången. Mitt ansikte var blodigt och min kropp var svag, precis som fågelns vingar den första dagen. Ännu en gång hade jag låtit dem utnyttja mig, och innan jag slockande hörde jag mig själv säga ”Sista gången, jag lovar”, det är allt jag minns. Sista gången var det också, han räddade mig, främlingen räddade mig.

För första gången brydde sig någon om mig, på det riktiga sättet, inte bara för att tillfredställa sig själv. Främlingen bar mig hem i sin famn, jag kände mig hemma redan från den första gången jag öppnade mina ögon. Fast innerst inne visste att jag var väldigt långt ifrån hemma. De senaste veckorna hade parken varit mitt hem , men jag hade vant mig, jag hade förstått att en dag skulle vara den sista och den dagen kunde komma när som helst.
Främlingen lade mig ner, det kommer jag ihåg, jag väntade och väntade och han bara tittade och tittade. Plötsligt kände jag en värme sprida sig genom kroppen, han la sakta ett täcke över mig och strök bort ett hårstrå från mitt ansikte.

Timmarna gick, solen gick upp, solen gick ner och jag bara låg där. Jag var fånge i mina egna tankar, alla minnen spelades upp framför mig som en film. Allt skrik, allt hat, allt negativt. Ett minne fanns stämplat i mitt hjärta, det försvinner aldrig. Dagen då jag vaknade för elva år sedan. Alla de andra barnen stod samlade runt min madrass, det var första gången jag såg dem le. De var glada för min skull. Det var dagen då en familj sakta kom gåendes mot oss. Jag kan inte förklara med ord glädjen jag kände, ingen kan förklara med ord vad man känner när en familj väljer att älska en, låter en blir en del av dem. Att ha någon som bryr sig om en, som älskar en som man är, det är riktig kärlek.

Mina vänner på daghemmet skrev sina namn på ett papper kommer jag ihåg. När jag idag tar ut den ur min ficka kan jag fortfarande se den himmels blåa pennan de använde sig av. Jag ler när jag ser deras namn framför mig. Dagen innan jag skulle åka hade vi lärt oss att skriva våra namn och alla var ivriga med att visa sina talanger. Men under mitt leende döljer sig den verkliga verkligheten, alla tårar och allt hat som var riktat mot mig.

Det som jag särskilt kommer ihåg med min familj är mamma, hennes ögon såg så lugna ut och hennes leende visade trygghet där det gömde sig bakom det långa mörka håret. Jag ville visa henne vad jag kände men jag vågade inte. Jag var ännu ung och visste inte hur jag skulle bete mig. Jag hade aldrig förut sagt ordet ”mamma” eller ”pappa.”

Veckorna gick och jag började känna mig allt mer trygg. Jag var det enda barnet och jag kände mig delaktig, jag var älskad och min barndom stod ivrigt och väntade på starskottet som skulle leda mig ut i livet. Men det possitiva kommer alltid med något negativt. Ju mer kontakt jag fick med pappan desto mer ondska fick jag tillbaka. En dag vaknade jag av ett oljud, det lät som tallrikar som slängdes mot marken och en känsla svepte över mig att något inte stod rätt till. Mina ben letade sig ner till det sista trappsteget där jag såg henne, min mamma. Hon låg där, alldeles stilla med det mörka håret utsläppt, det var nu ännu mörkare av allt blod. Fast det var hon som låg där så kändes det som om någon stod framför mig och stack knivar i mig, jag var förstummand och rädd, otroligt rädd. Pappa såg mig och hans ansikte ändrade färg, han blev rädd han också. Det var hans verk, det visste jag och medans jag sprang upp till mitt rum kunde jag bara se hans ögon framför mig, ögonen som var alldeles svarta av sot. Tepeterna med de skuttande kanierna blev plötsligt till blod som rann ner, jag stod i blodets centrum och en tår rann ner för min kind medans blodet under mig bildades till brustet glas.

Vi pratade aldrig mer om vad jag hade sett. Pappa tittade bara på mig och log. Mamma var borta och det liv som jag älskade likaså. Plötsligt blev dagarna plågsamma, fulla av tårar och rädsla. Jag var fortfarande ett litet barn men på väg in i ungdomen. Pappa visade sitt intresse till mig genom att ta på mig, inte på det valiga sättet utan så att det kändes fel. Jag kommer än ihåg den där dagen då han gick runt i huset och låste alla dörrar och drog ner alla pasienner. Det var också den dagen han tog på mig som aldrig förr, han våltog mig några sekunder senare.

Det var smärtan av att vara ensam som gjorde mest ont, inga vänner vid min sida och inte heller någon familj. Efter några dagar blev det som en vana, jag visste vad som skulle ske och att kämpa emot fick jag inte ens tänka. Ju äldre jag blev desto mer funderade jag på mitt liv. Jag började efter en tid att planera en flykt och dagen då jag fyllde sexton år gick jag för sista gången ut genom den blåa dörren, till huset där onskan bodde. Pappa hade skickat ut mig för att köpa mjölk och jag gick med på det. Inom mig spred sig lyckan om att jag ljög honom för honom, samtidigt som jag visste att jag sldrig mer skulle återvända. En sista gång tittade jag upp mot fönstret till mitt rum, en tår rann ner för min torra kind. Ensam skulle jag bege mig ut på den långa livsvägen.

Jag gick och jag stannade inte ens när mina ben skrek av smärta. Jag skulle lyckas, och inom mig visste jag att det var sant. Första natten tillbringade jag i en källare. Golvet var gjort av sement och spindlarna kröp under, bredvid och över mig. Jag var inte berädd på att ge upp, jag hade mig själv, jag var min egna vän.
Dagen efter var jag så hungrig att en del av mig funderade på att vända tillbaka till ondskan. Aldrig, aldrig skulle jag vända sa jag för mig mig själv och försökte starkt att tro på det. Istället försökte jag att glädja mig över en liten brödbit som jag hittade längs gatan. Det tog mig ungefär tjugo minter att äta upp den, så hungrig var jag att jag vill att den skulle räcka för evigt. Bakom hörnet såg jag på den gröna parken. Barnen sprang med blomstrande glädje och fåglarna kvittrade. Där jag stod, öste regnet ner och fåglarna föll från himlen ner till till marken. Det enda som lyste upp det mörka var en främlings ögon. Han tittade mig så starkt i ögonen och han såg rakt igenom mig. Fastän det skillde oss flera meter, så kunde jag se hans blåa ögon. De var lugna och hans leende visade trygghet, precis som mammas. Även han försvann.

Veckorna gick och parken blev mitt nya hem. Jag utnyttjades även där och släpades runt som en leksak. För varje dag som passerade mig i ögonvrån blev jag allt mer och mer medveten om min situation. Jag började förstå mitt öde. Det var då främlingen dök upp ännu en gång. Han räddade mig, han bar mig hem i sin famn. Där blev jag människa igen, han förstod mig och han såg mig som den jag var. Än idag gör han det. Jag vet nu att det är honom som jag har kämpat för, det är honom som jag har älskat i hela mitt liv.