Hanna

Huset kändes ovanligt tyst när jag klev in genom dörren. Jag visste att Hanna var hemma, det var hon nästan alltid nu för tiden, men ändå hördes varken någon TV, radio eller diskmaskin. Jag sparkade av mig skorna i hallen och hängde slarvigt upp jackan på en krok. Jag ropade på Hanna men när jag inte hörde något svar från henne antog jag att hon låg och sov.

Jag var alldeles utsvulten, så jag tog fram lite mackor och slog mig lättad ner på köksstolen för att äta. Hanna var min ett år äldre syster. Som liten hade hon varit en glad liten unge, lekte och skrattade alltid precis som alla andra barn. Vi hade alltid varit otroligt bra kompisar, vi delade på allt och gjorde allt tillsammans. Aldrig bråkade vi eller grälade om små orättvisor. Men nu på senare år, jag tror det började när hon var 13, hade allting förändrats. Jag vet inte varför, men hon hade kommit in i någon svår depression. Ingenting var roligt längre, inget var värt något. Hon slutade gå till skolan och åt bara mindre och mindre. Hon struntade mer och mer i hennes kompisar, hade aldrig lust att träffa dem. Hon orkade knappt umgås med mig och familjen längre. Hon hade försökt pratat med en psykolog, men ingenting hjälpte. Jag ville så gärna att hon skulle bli frisk, att hon skulle bli som vanligt, men hon verkade verkligen vara deppig.
Jag tog en stor tugga av mackan och skakade på huvudet. Jag ville inte tänka på det där, allt det där hemska. Det hade varit en tillräckligt jobbig dag idag. Det hade blivit bråk på skolan, där jag var inblandad. Jag vet inte varför, det hade bara blivit så. Det hade börjat med bara lite småtjafsande, sedan hade det blivit allt mer allvarligt. När vi bråkade rejält blandade plötsligt någon in min syster. Det sårade mig verkligen, kunde inte folk förstå att det inte var lätt för henne? Hon var inte bara en klen människa som ville att folk skulle tycka synd om henne. Jag blev arg på han som hade nämnt det, jag blev arg på mig själv för att jag överhuvudtaget hade bråkat och jag blev arg på min syster för att hon var som hon var. Det gick ut över oss alla! Varför kunde hon inte bara bli frisk? Jag vet, jag vet att det var svårt, jag vet att hon försökte. Hon försökte hela tiden, hon ville verkligen bli frisk. Det var som om något satt hårt inrotat i henne, något som hindrade henne från att bli glad och frisk och vanlig fast hon försökte. Jag ville att hon skulle bli vanlig, jag ville att vi skulle kunna skratta tillsammans. Hanna skrattade aldrig.
Jag slängde den sista biten av mackan och gick in i mitt rum och satte på musik. Det var skönt att bara lägga sig i sängen och låta tankarna vandra fritt. Det är konstigt, ibland tänker man utan att märka det. Man kommer ibland inte ihåg vad man har tänkt på bara några sekunder efter att man har tänkt. Är det bra eller dåligt att inte tänka på vad man tänker? Att släppa kontrollen? Jag tror inte man orkar om man alltid ska kontrollera allt man gör. Det var där min syster gjorde fel.
Jag somnade nästan till musiken. Det var så skönt, jag kunde inte hålla mig vaken. När jag vaknade någon timma senare var jag varm och svettig. Jag hade jeans och en tjocktröja på mig, jag tog av mig det och satte på mig svalare kläder.
Hade jag vetat vad jag skulle upptäcka en stund senare hade jag aldrig gjort det, det var slöseri med tid och i paniken som uppstod senare svettade jag ändå ner mig igen.
Jag gick i alla fall ut till vardagsrummet och lade mig i soffan. Jag var fortfarande trött och utmattad, jag hade ingen ork i kroppen att göra något alls. Där låg jag en stund och tänkte på ingenting, sedan bestämde jag mig för att gå för att kolla hur det var med Hanna. Jag gick den korta biten från vardagsrummet till Hannas rum. Vårat hus var så litet så det tog nog bara fem sekunder. När jag kom till dörren tryckte jag sakta och försiktigt ner dörrhandtaget.

Om man hade kunnat spola tillbaka tiden, då hade jag gjort det. Självklart kunde jag ha spolat tillbaka tiden så långt som till innan min syster ens hade blivit deprimerad och sjuk, men det var nästan som att fuska. Det hade räckt med att bara spola tillbaka tiden till morgonen samma dag. Hade jag fått spola tillbaka tiden hade jag varit hos henne, jag hade sett till så att inget kunde hända henne. Det måste ha varit något som fick henne att ta det svåra steget, och jag hade kunnat stoppa henne. Varför lät vi henne vara ensam hemma överhuvudtaget? Varför var inte alltid någon hemma? Hanna behövde sällskap. Hade jag kunnat spola tillbaka tiden hade jag varit hos henne, jag hade talat till henne och låtit henne vara glad, så att det hemska beslutet aldrig hade kunnat nå hennes hjärna. Jag hade velat vara hos henne, jag ville vara hos henne och hålla om hennes kropp som var fylld av känslor och tankar och av hat och av ångest. Jag hade fått höra hennes andetag, de andetag som vittnade om att där fortfarande fanns liv. Men jag var inte hos henne. Och jag kan inte spola tillbaka tiden.

Jag tryckte ner dörrhandtaget och sköt försiktigt upp dörren. Det är konstigt, även om man inte har funderat så mycket på sina handlingar innan så har hjärnan ändå förprogrammerat det på något sätt. Jag trodde att jag skulle få se ett mörkt rum, ett fluffigt täcke på sängen med en mager kropp där under, en kropp som andades. Jag hade tänkt att försiktigt smyga mig fram och stryka handen över hennes hår, över hennes kind och över hennes panna. Att sedan långsamt gå ut ur rummet igen och stänga till dörren.
Så när jag sköt upp dörren och fick se det starka ljuset av en taklampa, redan då var det en liten chock för min hjärna. Sedan föll blicken på golvet.
Jag tror ärligt talat att mitt hjärta faktiskt hoppade till. Det låter konstigt, för jag vet att det bara är ett uttryck, men det kändes verkligen som att det gjorde det. Mitt hjärta hoppade till och sedan uppstod paniken.
Det var precis som i en film, en livlös kropp på golvet, och en burk med tabletter utspridda runt omkring. Jag förstod ingenting först, och sedan skrek jag plötsligt. Det var ett konstigt skrik, det lät inte som när man blir skrämd eller när man åker en läskig karusell. Det var ett skrik djupt ifrån mitt hjärta, ett lågt, halvkvävt skrik. Sedan kastade jag mig ner mot golvet, mot Hanna. Jag tog tag i hennes kropp och skakade henne. Jag hann aldrig förstå vad det var som hade hänt, det var bara ren instinkt. Jag skakade den livlösa kroppen, men nu var jag tyst.
Snor började rinna från min näsa och mina andetag blev allt häftigare. Jag satt där på golvet en stund, ljudlös och utan att veta vad jag skulle göra.

Det var min syster som låg där. Det var inte en skådespelare på bio, det var inte gubben på ålderdomshemmet eller fullgubben på andra sidan gatan. Det var min syster det handlade om. Min syster som kunde ha varit full av liv och drömmar och hopp och framtid. Det var hon som låg där på golvet, och jag undrade varför detta hade hänt? Ska det inte finnas en mening med saker som händer, eller? Alla säger det, men jag tror dem inte. Det fanns ingen mening med det här. Ingen. Det var min syster Hanna som låg där, livlös.

Nu var jag ensam. Hon var borta.

Hanna.