Har du tänkt på din egen begravning?

Sitter på bussen som ilar fram på landsbygdsvägen med ett block utan skrift på bladen, linjerat format A4 i mitt knä, och funderar över hur det kunnat bli så grönt ute så snabbt. Den där fallfärdiga ladan åker jag förbi, den som står ute på den numera gula åkern. Lutande ladan i Viken, den som jag undrar när den behagar sig blåsa ner fullständigt, den lär nog ha några år på nacken vid det här laget. Så börjar min mp3-spelare som för en gångs skull är inställd på Slumpning att spela Snooks låt med samma namn som rubriken till den här texten. Och jag tar inte till mig låten på samma sätt som jag tagit den till mig så många gånger förut, som ett slags avsked, utan på displayen blir plötsligt låtspåret en ofrånkomlig fråga. Har jag tänkt på min egen begravning? Nog har jag det.

Särskilt när jag var riktigt liten brukade göra det. Då kunde jag ligga och gråta förtvivlat när jag tänkte på hur synd det skulle vara om alla människor som blev kvar om jag dog. Tänk om alla kunde uppbåda det självförtroendet, det vore inte fy skam. En dag på mitt fjortonde levnadsår fick jag dock plötsligt panik. Tänk om en flygplansmotor ramlade ner i huvudet på mig, eller tänk om jag spelade vattenpoker och drack så mycket vatten att jag drabbades av vattenförgiftning, skulle någon då veta hur jag ville ha min begravning? Så i min dagbok, med utklippta bilder på Henrik Berggren och Joakim Berg fastklistrade, skrev jag ett slags testamente eller vad man nu borde kalla det. Jag skrev vilken färg det skulle vara på min kista, vad som skulle ligga i den, vilka som skulle sitta var och vilken låt som skulle spelas när kistan bars ut. En vit, lackad kista skulle jag visst ha, och en vän jag vid den punkten var osams med skulle inte få komma alls, hon skulle få sitta hemma och sörja. Såhär i efterhand vore det pinsamt jobbigt om jag kolade vippen och någon hittade den där gamla dagboken. Om jag blev begraven i en sådan kista, med en förvirrad vän som trott vi haft något otalt med varandra, och helt klart skulle jag i nutid hellre vilja bli begravd till Terry Jacks "Seasons in the sun" istället för Kents "Berg&dalvana". När jag tänker närmare på det borde jag verkligen tänka på att uppdatera den där listan. Men jag kände mig ändå så nöjd när den var skriven och klar. Jag skulle ha fått en sista önskan, allt skulle vara rätt, och jag skulle få vara det sannerliga kontrollfreak jag är ända in i det sista.

Kanske är det ett ofördelaktigt första intryck att börja skriva om döden, kanske till och med det sämsta, men det måste vara den där skillnaden mellan folk som är rädda och de som inte är det som gör det. Jag är rädd för att dö, men jag är inte rädd för döden. Jag kanske till och med har förlikats lite med tanken. Jag vet inte vad som händer när det är min tur att trilla av pinn och sluta mina dagar, och det kittlar tanken lite. För ingen vet ju. Jag tror att döden är ett äventyr lika stort som livet självt, men jag kan inte veta säkert. Såklart. Jag tror inte på att komma till det paradis som beskrivs i bibeln efter döden, och i sådana fall skulle det nog vara så illa att jag nog inte blev insläppt. Och om reinkarnation vore en realitet, ett faktum, skulle jag bli vettskrämd. Jag tänker på alla de besynnerliga och egendomliga liv jag måste ha levt innan detta i sådana fall. Men jag är näst intill säker på att vi inte bara försvinner härifrån helt obemärkt, att vi raderas lika enkelt som en låt på en mp3-spelare. Det är ett för enkelt svepskäl. Men, "man behöver inte veta vart man ska, bara att man ska komma dit".