Hej mamma

Hej mamma

Hej mamma,

Jag är i Stockholm nu. Har varit det ett bra tag, jag skriver ju trots allt på svenska till dig. Det hade du aldrig anat, va? Trodde själv aldrig jag skulle skriva på det här jävla språket igen, men så trodde jag ju i och för sig aldrig att jag skulle återvända.

Stockholm är en stad som är ganska mycket som andra städer vi varit i. Solen lyser som den gör i Oslo, regnet faller som det gör i London, och vinden viner som den gör i Berlin. Det finns vatten lite härvar, med båtar som bär både människor som har bråttom till jobbet och barnfamiljer som skyndar till Grönan. Fast vatten finns det ju i Amsterdam också, så det är väl inget speciellt.

Det känns konstigt att gå på dessa gator, inte på grund av kullerstenarna i Gamla stan (även om det tog ett tag att vänja sig vid det också), utan på grund av att jag numera går mest för mig själv. Kommer du ihåg när vi var i Nepal och skulle vandra i bergen, men så fick jag migrän och pappa fick stanna på hotellet med mig och det slutade med att du vandrade upp där själv istället? Du sa att det var tråkigt att jag och pappa inte var med, men att stillheten var något du uppskattade. Jag antar att det är så jag skulle känt om omständigheterna var annorlunda. Istället känns det helt förfärligt, som om en storm sliter i mig när jag går längs gator som borde leda hem, men som istället leder till en barnfamilj på fyra med en labrador (som säkert heter Ludde eller nåt annat förjävligt hundnamn) och som varje helg äter middag med mormor och morfar och som prenumererar på DN och läser godnattsagor för lilltjejen. Jag hatar den där familjen.

För övrigt är Stockholm helt okej. Det är inte lika fint som du beskrev det, men så är det ju oktober nu och det är få ställen som är fina då. När första snön faller blir det nog lika vackert som du alltid sa. Jag hoppas det, annars har jag ju packat allt helt i onödan.

Skaffade ett extrajobb på ett café. Det ligger i Karlberg så jag får väl ta pendeln när jag ska jobba, men det kunde vart värre, får ju ändå in lite extrapengar på kontot, eller hur? Ägarna verkar snälla, fast jag vet inte om det är så de faktiskt är eller om det bara är den svenska "trevligheten" mot främlingar som visar sig. Folk är väldans blyga, är de inte? Känns konstigt …

Jag saknar dig, mamma. Pappa saknar dig också, fast han låtsas att han är inte gör det där borta i Boston. Kläderna försvann snabbt och lägenheten bytte han mot en mindre och det finns inga blommor i fönstren längre, så det känns inte som hemma. Ert bröllopsfoto står bakom en massa vinglas i ett vitrinskåp. Jag frågade varför och han sa att det inte fanns plats någon annanstans, trots att flera hyllplan i hans bokhyllor gapar tomma. Om du såg honom skulle du nog bli ledsen, men inte lika ledsen som han är nu.

Det tog två år innan han packade upp väskan du hade med dig till sjukhuset.

Jag lovade att jag skulle skriva till dig, men jag tappade bort mig själv lite efter att du försvann. Ramlade runt i världen, visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Förlåt att det tog så lång tid för mig att komma hem. Vet inte riktigt vad mer som finns att säga ... Jag tog med mig en bukett med de där tulpanerna som du tyckte så mycket om. Den passar inte in bland alla gravstenar.

Nu ska dem stänga grindarna, men jag lovar att komma tillbaka.

God natt, mamma.